Kottens första flygresa

... gick ganska bra. Den var ju inte så lång, bara till Frankfurt. Där fick vi byta plan och Kottens andra flygresa var mindre angenäm. Vi hade stått i incheckningen på Arlanda i säkert 25 minuter för att få bra platser, tjejen i incheckningen var otroligt trevlig och tillmötesgående och bokade oss på gångplats för att jag skulle kunna ställa mig upp ofta. Hon kollade med en kollega och skrev "Please do not move passenger" på våra platser så att ingen skulle ta dem.

Så när vi kom in i planet satt det en tysk tant på min plats. Som visade sig vara hennes plats. Vi hade fått två mittenplatser i mitten av planet, så vi satt inklämda. Dessutom framför toaletterna vilket gjorde att vi inte kunde sträcka ut benen. Troligen hade tjejen på Arlanda fått fel planskiss, för ingenting stämde. Jag pratade med en gullig flygvärdinna som frågade runt i planet om någon var villig att byta - och tanten bredvid sa blankt nej.

Hon frågade flera personer och ingen ville ge upp sin dyrbara plats - killen bredvid Christian blev tillfrågad av en steward som behövde platsen för en mor med barn, för det var enda platsen där man kunde ställa en barnkorg - men han tvärnekade. "Jag har betalt för den här platsen!"

En kinesisk man var villig att byta med mig, men eftersom vi då inte skulle få sitta bredvid varandra tackade jag nej. Tanten bredvid ropade "But you can't have it all, you know!" med sur röst. Som om hon hade något med saken att göra? Det blev sen vårt mantra hela flygresan. Om maten inte var god: "You can't have it all" om toan var upptagen: "You can't have it all" så vi roade oss ganska bra ändå.

Sen var tanten sur hela natten. När jag reste mig upp satte hon demonstrativt upp fötterna mot väggen, så att jag var tvungen att knacka på henne för att komma förbi.

Kotten tyckte det var trångt och tråkigt att flyga i elva timmar, men på det stora hela gick det bra. Och vi landade välbehållna och med 20 minuters extra bytestid i Hongkong.

Det sista benet på vår maratonresa gick jättebra, ett litet skutt till Taipei. Här hade vi inte fått platser bredvid varandra, men en liten fråga räckte för att den kinesiske mannen som satt bredvid mig skulle byta med Christian. Inget snack, bara hoppa över gången.