Kotten har fått namn!

Rickard Werner Sandor Ridderstolpe

Det är i och för sig bara tre av de namn han kallas dagligen.

- kottis
- skruttis
- prinskorv
- fnotten
- sötis
- odåga
- matmonster
....

och mer i samma stil.

***Och här är nya bloggen***
Följ med på Rickards vidare äventyr!!

Rickardvecka

Det är Rickardvecka hos Minna Illustrationer! Skynda att fynda!

Sömn

För ett tag sen skrev jag att jag hoppades få sova när kotten kom.

Jag måste säga att de nätter Rickard sover bra så sover jag också otroligt bra! Borta är värken i höfterna, problemet att vända sig om, kuddarna mellan knäna, domningarna i händerna. Underbart att kunna sova på rygg eller mage, att kunna röra mig obehindrat i sängen. Förutom när Rickard ligger klistrad mot mig och äter i min armhåla, i brist på bättre mat...

Stor kille

Rickard har gått upp ca 300 gram till och väger nu 4720 gram. Och blivit 4 cm längre - hela 56 cm ståtar vi med nu. Det börjar nästan bli bråttom att använda alla fina presenter vi fått.

Det dimper in då och då, tack till Hanna för liten björn, tack till Dobase för superfin PoP-body, tack till Cecilia för underbar svart body som han ska få på sig när han kommer in efter promenaden med morfar och tack till moster och Kemisten för eld i baken. Tack till gammelfaster och farfar för blommor och gullig bagge. Och stort tack till mormor och morfar för den fantastiska filmkameran, så att vi kan dokumentera honom ordentligt.

Första filmen var - naturligtvis - på knottet när han sov... Snacka om lyriska föräldrar!!!

Hot eller löfte?

Rickard var tokig inatt. Vred sig som en liten mask halva natten, trots rapar och pruttar. Imorse började han äta vid halv fem, gjorde ett kort uppehåll - när han fick sova på pappas mage - till ca sex och åt sen till tio. Jag var nästan helt förstörd. Såret gapar stort på bröstet varje gång han ammat. Ont!!!

Jag gav upp och talade om för honom att morfar skulle komma snart - och ser man på. På tre röda låg det lilla knyttet och sov sin skönhetssömn. Vet inte om det var ett hot eller ett löfte som gjorde att han blev så snäll. Nu är han ute och går med morfar i det fantastiska vädret och jag kan tvätta, duscha och äta. Underbart!

Amning - aj!

Rickard har massakrerat mina stackars bröst den sista tiden. Varje amning är en plåga, jag skriker när han biter tag. Så jag vände mig till amningsmottagningen på BB Stockholm och fick prata med en barnmorska.

Hon såg genast att vi gjorde tokfel! Rickard låg för långt ifrån, hade fel tag, låg för långt upp... Så hon tog ett stadigt tag i honom och ett tag i mitt bröst och tryckte till. Och tryckte igen. Och på ryggen, på huvudet. Han protesterade högljutt. "En bestämd liten herre, det här..." var kommentaren.

Jäklar, så hon tryckte och drog i honom! Jag blev helt förskräckt. Men till slut fick han ju till taget, och låg där och åt förnöjt. Efter att ha protesterat ett bra tag - han har ju vant sig vid sitt lite lösa, slappa sätt att amma, att nu ligga där med en hand i ryggen och en i nacken och näsan djupt nere i bröstet måste varit väldigt konstigt.

Vi provade själva en gång - jäkligt krångligt att hålla i honom med ena handen och "forma bröstet" med den andra, samtidigt som man ska vänta på att han gapar tillräckligt stort och dessutom hålla hans ena hand under bröstet och hålla undan den andra. Phu, jag blev alldeles svettig! Men det gick iallafall.

Fast när vi kom hem tyckte han att när den där starka tanten inte var med så kunde man nog göra som man ville. Nu är varje amning en kamp mellan honom och mig. Jag trycker in honom i bröstet och han hämnas med att ta helfel tag. Och jag tar loss honom och börjar om. Förhoppningsvis lär vi oss snart och då blir det underbart. Två månader tar det att lära sig att amma, sade barnmorskan. Vi har gjort fel i en månad, så vi har två månader kvar. Jippi...

Tålamod...

Napp - haha!!

Trodde vi ja. Nappen duger inte till mycket. Speciellt inte när han är arg och hysterisk. Då är det bara en sak som duger. Men ibland inte ens det. Av någon anledning blir han ibland förvirrad och vet inte hur man äter. Tappar bröstet och tar nytt tag, suger in bröstvårtan utan att gapa. Det gör så ont att jag nästan skriker. Han hackar med huvudet, söker bröstet, håller munnen över men stänger inte munnen. Fruktansvärt frusterande!

Napp!

Jomen. Kotten är ett nappbarn. Efter trasiga bröstvårtor, kräkningar av för mycket mjölk och att han fortfarande ville ha mer, gav vi upp och skaffade napp. Underbart! Nu kan han snutta så länge han vill, utan att jag gråter av smärta.

Att välja "religion"

Att få barn är som att välja en ny religion. Det finns massor av olika tekniker, metoder och läror att välja mellan.

Man kan vara en nära förälder. Man kan gilla Anna Wahlgren. Man kan gilla Jesper Juul. Man är en Familjelivsmamma eller en Sjalbarnsmamma. Man har vagn eller inte, sjal eller kanske en BabyBjörn Bärsele.

Och precis som i den nya andligheten så kan man också plocka de delar man gillar bäst själv. Kanske är man lite buddist, lite kristen och en touch av ateism. Så kan man också bära i sjal, mata med ersättning och kanske samsova bara ibland.

Det var nog enklare förr, när man föddes in i statskyrkan och när BVC talade om precis hur man skulle göra:

"Sova på mage, mata var fjärde timme och absolut inte mata för mycket. Och inte ta upp barnet när det skriker, hur skulle det se ut? Sova i samma säng - då kommer ju barnet aldrig att bli självständigt! Tygblöjor? Nä, varför det, när det finns så praktiska engångsblöjor!"

Men inte fasen var det roligare! Det är ju så mysigt att ha en liten kotte i sängen, som bökar sig närmare när jag flyttat på mig för att ge honom rum och luft. Och att bära i sjal slår det mesta. En liten skrott som ligger varm och god innanför sjalen, säger bara pip då och då och är fullkomligt nöjd. Dagens tygblöjor är nästan bättre än engångsblöjorna, och dessutom ekonomiska. Att amma var fjärde timme - hur stod mammorna ut? Eller grät inte vi 70-talsungar alls?

En dag hoppas jag att jag ska ha tid att publicera de fantastiska brev kottens mormor skrev till sin bästa vän, om min utveckling. Där kan man se hur det var att vara mamma på det tidiga 70-talet. Det är väldigt annorlunda!

Mammagrupp

Jag tjatade mig till en plats i den sista mammagruppen som börjar före sommaren, första gången var idag. Egentligen är kotten för liten, men vi fick vara med ändå, eftersom "Du såg så besviken ut när jag sa att det inte började någon grupp förrän efter sommaren." som Gunnel, vår BVC-sköterska sa.

Och tur var väl det. För den sista som kommer in i rummet med en liten bebbe var ju I, en kompis från gymnasiet! Vi var inte bästisar, men umgicks i samma kretsar - elevkåren - och kände väl till varandra. Nu har hon en 6-veckors och bor på Söder, perfekt!

Det var flera som bodde i området, en på Lundagatan, en på Bergsundsgatan. Jätteroligt att ha promenadkompisar i närheten!

En kottekompis

Kotten har fått en kompis, Knodden! 24 maj tittade han ut, och det är Jennie och Martin som är stolta föräldrar.

Tusen grattis från oss!!!

*** UPDATE ***

Och samma dag kom ju även Annas lilla bebbe! Tusen grattis till er också!!!

Två kottekompisar på samma dag, hur bra kan det bli? Vi får träffas nån dag, tjejer, och beundra småttisar!

Sjalar

Idag fick vi besök av en trevlig sjalare. Jag hade bett om hjälp på Sjalbarn med hur man knyter en sjal ordentligt och en trevlig tjej kom hit med sin lilla Olle i släptåg. Olle fick finna sig i att vara uppvisningsdocka när hans mamma knöt ett antal olika sjalar och selar. Jättekul och intressant. Christian gillade Ergo-selen bäst och jag gillar min trikåsjal.

Vi knöt in kotten i den, en kotte som sovit fyra timmar och inte fått mat på lika länge. Han somnade som en stock direkt! Sov en timme till, innan vi bestämde oss för att det nog var dags att ta ut honom och mata och byta.

Det var verkligen bra att få hjälp av en sjalexpert med våra frågor och funderingar. Nu ska här bäras!

Det där med namn...

Inte nog med att det är svårt att komma på bra namn. Sen ska ju kotten se ut som det namnet också! Vi har lite svårt att hitta såna namn.

Dessutom är han ju vår lilla kotte redan! Men nu har vi bestämt oss för att prova ett namn om dagen. Så får vi se vilket som fastnar.

Äntligen!

Som han har väntat!

Förnöjt konstaterade morfar igår: "Nu är det äntligen manlig övervikt i familjen."

Det har han väntat på sen 1971, tror vi. Under 70- och 80-talen brukade han liera sig med hunden...

Nya byxor!

Kotten fick flera presenter idag! Igår kom en tröja från Kicki i Uppsala och idag kom ett paket från kollegorna på SI. En tröja och ett par byxor. Byxorna var dock lite små - storlek 50. Kotten var ju en stor klimp på 52 cm redan när han tittade ut, så jag frågade om de gick att byta. Pga en lång historia som jag inte ens ska försöka göra kort, gick det inte. Så vi klädde på honom dem ändå. De är jättefina! Han fick ha dem när vi gick vår första promenad, till parken.

Jordgubbar, lasagne och bullar

Vi har det bra. I fredags kom kottens morfar med en låda jordgubbar - nu har vi fått både specialefterrätter med jordgubbar samt mumsig frukost. Morfar passade på att sätta upp en rullgardin också, så kotten kan sova gott.

Igår kom kottens moster och morbror för att titta på underverket och med sig hade de en stor platta lasagne som Kemisten lagat och bullar som moster bakat. Så vi slapp laga mat, underbart!

Här är underverket!

Får vi lov att presentera *trumvirvel*

Mr. Kotten!

Kotten och pappa.

Kotten gillar att sova på sidan.

Perfekt imitation av "Tänkaren"...

Nu har kotten fått kläder på sig också!

Hemma

Hej alla och tusen tack för alla kommentarer och lyckönskningar och grattis!

Vi kom hem idag, fick stanna en dag extra (förutom de två som förlossningen tog...) eftersom jag förlorade 3 liter blod efter förlossningen, då moderkakan inte ville ut och fick tas ut för hand. Man är ganska trött när man har 52 i Hb.

Nu är vi dock alla piggare och ska vänja oss vid varandra. Mer info kommer snart.

Kottens vitala data:
Tid: måndag 14 maj klockan 05:58
Vikt: 3990 gram
Längd: 52 cm
Lik: pappa, som tusan! Haka, mun, ögon... Hela baletten. Kanske min näsa. Lite.

Ca tre minuter mellan värkarna

Nu är det ca tre minuter mellan värkarna och jag är ordentligt trött. Det går att parera dem med profylaxandning, om jag hinner med.

Jag vill åka in till BB nu, men de säger bara "Du vet, det kan vara så att det är latensfasen och då kanske du måste åka hem igen... "

Om det är så, varför sa de då imorse, och varför har de sagt i ett antal månaders tid att "Du åker in till BB antingen när du har tre minuter mellan värkarna, eller tre värkar på tio minuter, eller när du SJÄLV KÄNNER att du behöver åka in."

Snacka om att luras.

Vikt

Datum: 12 maj
Vikt: 92,6 kg
Skillnad från förra gången: +0,6 kg
Veckor gångna: 40 fulla
Viktuppgång hela graviditeten: +19 kg

Ringde BB

Vi ringde BB strax före tio. Fick tala med Anita, barnmorska. Jag hade klockat värkarna en stund, med den skojiga värkräknaren:

Hon pratade en stund och berättade allt det där vi redan hört på kurserna, det ska vara ca tre värkar på tio minuter, det ska vara värkar som varar ca en minut etc. Hon tyckte att det verkade som om det verkligen var på gång, jag fick en värk under den tiden vi pratade. Hon noterade att vi hade ringt in och bad oss ringa igen när vi tyckte att vi kände att vi behövde åka in.

Så idag blir det nog en kotte! Med tanke på att det var 20 minuter mellan värkarna imorse och nu är 5-7 minuter, så tycker jag det går ganska fort. Men det kan ju stanna av också, och vila sig ett tag.

Kotten tycker det är väldigt jobbigt att huset dras samman då och då, och gör sitt bästa för att sparka ut det till normal storlek mellan värkarna.

Klockan halv fem...

Eller närmare bestämt klockan 4.24 väcktes jag av en värk. Nu var det inget snack, det här var en klar och tydlig värk. Inte som sammandragningarna igårkväll. Kotten vaknade också och undrade vad som hände.

Det kom en ny efter 20 minuter och så höll det på så. Klockan 5.37 gick jag på toa och då gick slemproppen. Nu är det alltså på gång.

Jag väckte Christian med orden "Idag ska vi ha barn!"

Dagens gissningstävling

Vad är detta? Alla får gissa utom Atott, som får komma med det rätta svaret sen...

Värkräknare

För alla oroliga män, pojkvänner och sambos (visst datanörderi krävs nog...), här är värkräknaren.

Bara att trycka på mellanslag så räknar den finfint ut hur hur långa värkarna är, hur långt det är emellan och alltså - när man bör åka till BB.

Praktiskt, eller hur? !

Dagen D

Idag är det Dagen D, 11 maj.

Kotten visar inga som helst tecken på att vilja komma ut. Sparkar som vanligt, bara. Skönt att vi förberett oss på att den ska komma några dagar, upp till en vecka, sent.

Många födelsedagar har den att välja på. My hoppas på den 19e och min gudson fyller ju 20 den 21... Sen är det ett gäng på vägen också, så vi får se vem den väljer.

Kvällsmonster...

Kotten har bytt dygnsrytm igen. Nu är den vaken mellan typ 17 och 23 och sparkar och har sig som tusan.

Och jag som är så kvällstrött.

Sömn!!!

Natten till igår sov jag riktigt bra. Sen när Christian gått sov jag till 11. Underbart. På eftermiddagen tyckte jag att jag inte fått sova tillräckligt, så jag sov en timme till. Och igårkväll somnade jag snabbt, sov riktigt gott med bara få avbrott och var pigg som en lärka vid sextiden när klockan ringde.

Otroligt skönt att få sova!!!

8 maj snart överstökad...

Det verkar som om vi klarar oss förbi det magiska datumet 8 maj. *peppar, peppar*

Filt eller täcke...? Täcke eller filt...?

Jag fick en plötslig insikt på IKEA i lördags. Vi stod och tittade på babyfiltar och täcken. Och alla andra tusen miljarders pryttlar man måste ha när man får barn.

Och insåg skrämmande klart varför småbarnsföräldrar köper så idiotiskt mycket grejor till sina (ofta inte ens födda) barn.

För hur fasen vet man om filten eller täcket är bäst för barnet? Är filten för kall, täcket för tungt? Filten för kort, täcket för brett? Ska barnet ha bodysar med fötter eller utan fötter? Funkar det att ha torra tvättlappar eller ska vi köpa några fuktade, för säkerhets skull? Räcker det verkligen med tre-fyra bodysar eller ska vi inte köpa några till, om vi får ett kolikbarn som kräks hela tiden och vi har ju ingen tvättmaskin?

Och så vidare i all oändlighet. Det är inte lätt att intala sig själv, där man står i barnpryttlarnas Mecka, att barnet klarar sig finfint på toapapper, blöjor som går att köpa på Konsum och lite kläder. Och i värsta fall en systempåse och ett par vanliga frottéhanddukar.

Skuldkänslorna och otillräcklighetskänslorna sätter igång direkt - tänk om jag gör fel! Tänk om mitt barn kommer att lida hela livet av att det fick en filt, och inte ett täcke, som ju är det perfekta för små barn! Eller tvärtom...

Jag flydde. Det var enklare att köpa porslin och rullgardiner. Christian fick handla allt det där som behövdes till kotten. Det gör han så gärna, och så bra.

Förresten...

Alla ni som undrar - vi lägger in ett meddelande här när värkarna kommit igång och vi är på väg till BB. Sen får ni vackert hålla er tills vi är hemma med vårt underverk igen. Men då kommer vi också att lägga upp bildbevis på världens vackraste, snällaste och bästa barn här. Så ni slipper undra över hur det ser ut.

Sova snart?

Det ska bli skönt när kotten kommer, så jag äntligen får sova! Alla säger att man ska passa på att sova innan bebisen kommer. Tillåt mig småle.

Det här får jag kanske äta upp, men ändå. Jag tror inte att kotten kommer att vakna var tjugonde minut, hela natten. Det gör jag, just nu. Och kotten sover som en liten sten i magen och är bara glad för att jag vänder och vrider på mig.

Min syn på magen...

Jag skulle faktiskt vilja meddela att när jag tittar på min mage är den inte så himla stor. Det är klart att den skymmer vissa bitar av mig och gör att det är svårt att böja sig ner och så. Men den ser inte så stor ut, här uppifrån.

Så här ungefär.

Christian tyckte att jag behövde revidera min uppfattning. Så han tog en bild ur hans synvinkel. Då ser det ut såhär.

Och den ser ju faktiskt... lite större ut om man tittar från andra sidan köksbordet. Kanske lite. Aningens...

Stor mage...

Många frågar hur jag egentligen ser ut... Magen är stor som en medicinboll, helt enkelt. Håll till godo med en bild.

Här ser man även kottens bänk, speldosa och en del kläder...

Skrämd kotte

Inatt hade jag en mardröm. Vi simmade i fiholmsviken och plötsligt var det något som tog tag i mig och höll mig fast. Det var säkert en flytpåle...

Jag blev räddare och räddare och försökte komma loss. Atott simmade tillbaka för att hjälpa till. Halvvaken kände jag hur pulsen gick upp först ett snäpp, och sen ett snäpp till, så att det kändes som om jag cyklade upp för ett av Mallorcas högsta berg. Jag var nog uppe i maxpuls!

Samtidigt som pulsen gick upp det där sista snäppet, började kotten sparka. Den förstod inte alls vad som hände. Ena sekunden sov den som en liten stock, varmt och skönt och ombonat. Andra sekunden är det någon som slår på bongotrumma allt vad den orkar.

Den lugnade ner sig efter en stund, när jag också gjort det. Stackars liten! Snart är det dags att den får komma ut och drömma egna mardrömmar, och inte påverkas så av mina.

Törstig!

Tog mig ned till Bolaget imorse, det var ju släpp för Mackmyras nya whisky. Fick en kompis i kön, så som det brukar vara, och han - en man i 70-årsåldern - såg till att ingen sprang förbi mig när vi skulle in och hämta flaskorna.

Killen som delade ut whiskyn höll undan flaskan för mig och pekade på magen. "Nä, du får ingen!" men jag lovade dyrt och heligt att inte langa, så han gav sig. Hedda tyckte jag kunde sagt "Snälla, han blir så törstig tidigt på dan."

Sen knatade jag iväg, med jättemage och Systembolagspåse, för att köpa en BabyBjörn Babysitter.

Nästa vecka...

I måndags kom jag på... Kotten är beräknad till NÄSTA VECKA. Vad hände med "Åh, tre-fyra veckor kvar"?

Visst, kottar kommer inte på det utsatta datumet, men ändå. Den 11 maj är nästa fredag. Inte om några månader, veckor eller knappt ens dagar längre.

Så igår sorterade vi miljarder små kläder och packade en BB-väska.

En sammandragning?

Inatt tror jag att jag hade min första sammandragning. Det kändes lustigt. Det gjorde inte det minsta ont.

Spännande!

I den perfekta världen...

Ser det ut så här när vi ska ha nästa barn.

Jag gillar speciellt cocktailglaset!

Pigg som en mört!

Tänk, vad annorlunda det kan vara.

I natt vaknade jag som vanligt 7-8 gånger, var på toa tre gånger men sov mellan gångerna. Jag är pigg som en liten mört, speciellt jämfört med igår.

Så idag blir det fullt av aktiviteter, först fika med Hongkongväninna och sedan lunch med kottens mormor, som fyller år idag. Hon verkar få ha sin födelsedag ifred, kotten tycks inte vilja komma ut idag. Så bra.

Sen är det valborgskväll, men den blir nog lugn och stillsam.

En föraning...

Idag har jag en liten föraning om hur det är att vara sömnlös. Fast förhoppningsvis kommer jag att må bättre än så här när kotten kommer.

Igår gjorde jag nämligen något dumt. Jag tänkte "spara mina höfttimmar", dvs inte ligga ner i sängen innan jag skulle sova, för att kunna sova så länge som möjligt innan höfterna omöjliggjorde mer sussande. Så jag pallade upp fjorton kuddar i sängen och satte mig bekvämt för att läsa en riktigt bra bok i ett par timmar. Inga problem.

Förrän vid halv två inatt, när spänningshuvudvärken slog till. Jag hade nog legat med ganska ordentligt uppdragna axlar. Tog en alvedon, försökte somna om. Gick sådär. Vaknade väl en gång i halvtimmen, mot en gång i timmen i vanliga fall.

Vid halv fem gav jag upp och åt frukost, för att kunna ta en alvedon till. En gång i en forntid sa nämligen Berit att alvedon funkar bäst när man tar den precis före maten. Så det gjorde jag. Inte fan hjälpte det. Jag försökte sova men gav upp igen och tittade på Nannyakuten på TV5 istället.

Vid halv åtta var jag helt slut. Totalt färdig av smärta och sömnbrist. Så jag väckte maken och tvingade honom att massera mig. Det hjälpte i en timme eller så. Sen duschade jag hett i säkert en halvtimme. Det hjälpte också en stund.

Sen gav jag upp och gick på frukostjakt! Hungrig var jag, så det blev en hel drös med småfrallor från närbutiken. Perfekt. Och klockan närmade sig tio, så det var helt ok med frukost nr två. Och två alvedon.

Sen dess har jag dåsat, läst och försökt vila. Huvudvärken har gett med sig en aning och är inte så aggressiv längre. Tack och lov.

"Kläder? Nej, vet svärmor..."

En gång, i slutet av 1971, kanske i november, var kottens mormorsmor lätt oroad. Hennes yngsta dotter och dennas man var lätt... oförberedda inför det mirakel - mormoderns tredje eller möjligen femte barnbarn - som skulle inträffa i december. Inte ett klädesplagg fanns i det lilla vita huset! Mormorsmor uttryckte sina tvivel.

Kottens morfar var inte alls oroad.

"Åh, förstår svärmor. Man behöver inte så mycket kläder. Man kan ta en plastpåse från Systembolaget och klippa två hål nedtill, för fötterna. Sen passar handtagen precis över armarna och så kan man bära barnet lättare också."

Kottens far fick något mörkt i blicken när han hörde denna historia. Själv tycker jag det låter utmärkt. Mindre att tvätta.

Men med tanke på den extrema mängd pyttesmå kottekläder som finns i den här lägenheten så tror jag inte att kotten kommer behöva några plastpåsar.

Hungrig!

Jag åt just två portioner pastasallad med vita bönor och avocado, ordentligt matigt. Drack två stora glas bubbelvatten med flädersmak till. Det var väl typ ... 25 minuter sen.

Nu är jag jättehungrig och sugen på gottis. Skulle lugnt kunna klämma ner en stor chokladkaka eller en muffin. Ingen halsbränna, ingen känsla av att magsäcken är ihopklämd.

Nä, ge mig mera mat och godis!

Barnvagn

Ja, jag vet. Jag vill inte ha någon barnvagn. Jag vill fortfarande inte, helst, om det går. Men det är ju bra att ha en backup, om kotten nu skulle tvärvägra bärsjal.

Så idag åkte vi till Louise, kottens morfar och jag, och hämtade en trasig Emmaljunga-vagn, komplett med liggdel och sittdel och alla möjliga grejor. Underredet hade lossnat och vi behövde bara svetsa den för att den skulle vara perfekt. Så vi åkte ut till slakthuset där kottens morfar känner varenda kotte; och på tio minuter var vagnen som ny.

Nu står alla delarna utom schassit på kotte-bänken och är isärtagna för tvättning. Och, bäst av allt - den är GRÖN! Perfekt!

Nästan helt förberedda

Idag kommer kottens kuster - kusin-moster - och har med sig en säng och en massa barnkläder. Imorgon får vi en vagn. Vi har redan fått låna en bilbarnstol. Vi är nästan helt ekiperade!

Nu ska jag bara förstå att det är ett litet barn som växer i magen. Inte en bläckfisk. Jag har mina tvivel...

Språkutvecklingen räddad!

Ett av många barns första ord är "lampa", det var det även för mig. Vi har varit lite oroliga för detta, i vår nya lägenhet. Inga lampor. Vi vill ju inte att kotten ska bli språkhandikappad pga lata föräldrar!

Nu är det löst. Kottens moster och Kemisten var här igår och hade med sig en stege. Det behövs när det är tre meter upp till taket! Nu sitter det lampor i nästan varje rum! Så har vi undanröjt ännu ett hinder för kotten!

PS. Ni vet väl att kottens moster numera säljer sina illustrationer på en egen sida, gjord av kottens pappa? Titta in på Minna Illustrationer och beställ nåt skoj till sommarens barndop, barnkalas eller varför inte nåt till den egna väggen?

Glassbilen

Glassbilen tutar utanför. Synd att jag är så långsam, den är nog redan vid Mariatorget innan jag hunnit ut.

Kudden!

Nu är den här! Den taiwanesiska kudden som jag längtat efter. Träffade Brenda och Filip idag och de hade med sig den. Kan knappt bärga mig!

Det roliga är också att man kan använda den som babyskydd eller "snuggle nest" när kotten kommit. Perfekt!

Sjukgymnasten regerar!

Frågade min braiga sjukgymnast Gunilla på Hela Kroppen igår, efter vattengympan, om smärtan i benen. Hon trodde det kunde vara antingen vatten eller "bara" cirkulationsrubbningar. Hon föreslog tåhävningar innan jag går och lägger mig, och stödstrumpor på dagarna. Tydligen ska man inte ha stödstrumpor på nätterna.

Jag hävde mig upp och ner några gånger igår och sov faktiskt ganska bra. Beror troligen också på vattengympan, första gången på tre veckor jag var där. Skönt med lite motion!

En annan teori från Fanny är "restless legs syndrom" och varje kväll, innan jag går och lägger mig, har jag myrkrypningar i benen. Så det är inte heller helt tokigt. Tyvärr. Hoppas att det går över när kotten kommer!

Ont i benen...

Ont i benen på nätterna. Ont i musklerna på underbenen, både vaderna och framsidan. Det håller mig vaken. Inatt gick jag upp när det var som värst och det lindrade ett par timmar.

Efter lite sökning på Familjeliv så verkar det vara vatten. Barnmorskan jag ringde visste inte alls... Så jag testar stödstrumporna inatt. Och att sova med benen högt. Hur nu det ska gå till när jag inte kan sova på rygg? Alla böcker är på vinden och telefonkatalog har vi ingen, annars hade jag kanske kunnat palla upp (säng)benen.

Det löser sig. Den välmenande barnmorskan sa "Hoppas du får föda snart!" och jag protesterade. Absolut inte förre utsatt datum, hör du det kottis!

Ny lägenhet

Alldeles underbart!

Flytten gick hur snabbt som helst. Tio-tolv pers dök upp och det gick på tre timmar. Allt kom hit, utom dammsugaren, men den kan vi ju klara oss utan ett tag. Iallafall jag.

Tusen och åter tusen Tack till alla som kom och bar och släpade och hjälpte till!

Själv stod jag i köket på nya stället och packade upp, eller bara tittade på när mor och Soraya hittade de bästa ställena för alla våra grejor. Nu letar vi efter det mesta, men hittar det oftast rätt snabbt.

Både köket och sovrummet är nu helt ok och går att leva i. Vardagsrummet är kaos. Planen är att flytta upp allt på vinden och bara spara de lådor som vi kan packa upp. Sen köpa lite nya möbler (båda skänkarna gick sönder i flytten) och packa upp allt som är kvar.

Det var en välsignelse att skänkarna gick sönder! Den lilla är en IKEA-mojäng som är inköpt 1994 och som är rätt repig; och den andra är en superful IKEA-mojäng inköpt 2000. Den var inte ens snygg när den köptes in, men den skulle stå undanskymd i cykelrummet och inte synas. Nu har den tyvärr stått i vardagsrummet och kom med hit enbart för att vi skulle ha någonstans att lägga grejor. Nu när de är trasiga båda två måste vi ju köpa nya. Perfekt!

Kotten trivs utmärkt i nya lägenheten, men mina höfter är inte riktigt vana vid avstånden än. Det är långt mellan kök och vardagsrum och jättelångt mellan säng och toalett. Men det kan vi nog vänja oss vid!

Mineralvatten

Konstigt att jag har fått såna cravings för mineralvatten! Jag kan dricka en och en halv liter på bara någon timme eller två. Och det gör underverk för min kropp. Snart dags för en SodaStreamer, kanske?

En ny kompis!

Vi gick över och tittade igen. Och gick fram och tillbaka, öppnade fönster, satte på kylen, öppnade och stängde skåpdörrar. Det ser jättefint ut! Så gick vi upp på vinden och det var stort nog för kotten att bo där när den blir tonåring. Finns till och med takfönster.

Nästa anhalt var gården och tvättstugan. På gården finns en sandlåda och gungor för små kottar! Och i tvättstugan stod en blivande kottemor med landningsdatum 15 maj! Tänka sig! Hon var också förstagångsmamma, så vi gjorde upp att vi kunde hjälpa varandra när vi inte förstod vad våra kottar ville. Vilken tur man kan ha!

Så var det klart, då...

Nu har vi betalat lägenheten och fått nycklarna. Och varit där och tittat. Det blir finfint.

Känns lite konstigt att vi har väntat kotten i åtta månader i den här lägenheten, har fotat magen varje vecka - och så kommer kotten ens aldrig att se den här lägenheten. Inte för att jag tror att den missar något, men ändå. Den kommer att fråga var jag står, när den ser bilderna, till exempel. "I hallen" får jag väl svara då.

En månad...

Häpp. Idag är det den 11 april. Kotten är beräknad till den 11 maj. Det är alltså bara en månad kvar till Dagen D. Fast jag tror ju att den kommer sent, så jag kan fortfarande säga att det är fem veckor kvar.

Pojke eller flicka?

Det är ju den stora frågan alla ställer. Fast jag tycker nog det är intressantare att veta om kotten blir krullhårig eller rakhårig.

Egentligen vill jag ju ha en liten flicka. Fast helst vill jag ha en av varje sort. Och kanske är det så att det är bättre med en stor och stark storebror till en liten vild lillasyster, än en mammig storasyster som alltid är rädd för att göra fel.

Så egentligen hoppas jag kanske att kotten är en pojke. I hemlighet.

Fast egentligen får ju kotten vara precis vad den vill, så länge den är frisk och kry och snäll.

Mera kartonger

Sex kartonger packade idag. Sammanlagt 20 stora kartonger och 20 små. Dessutom den jättestora resväskan. Snart får vi knappt plats här inne.

Som påskpresent fick vi lite träning i hur en ettåring fungerar, igårkväll. Det var full fart, länge. Trots jetlag. Kotten hann knappt med.

Idag är jag glad för...

... att jag faktiskt kan sticka ändå. Inte långa stunder, och inte så hårt. Men jag kan sticka, trots problem med domningar i händerna. Härligt! Då har jag nåt att göra nu när jag är sjukskriven och inte ska vara vid datorn för långa stunder.

Kartongpackning

Häpp. Tre kartonger har jag packat idag. Sen sa höfterna stopp och jag fick lägga mig i soffan. Det gillade inte kotten. Den gillar bättre när jag står upp.

Christian har packat 24 kartonger. Tur att vi har honom!

After work och sjukskrivning

Nu är jag faktiskt sjukskriven. För karpaltunnelsyndromet. En hel dag framför datorn tar på krafterna i händerna. Speciellt i högerhanden. När jag skar citronmarängpaj i onsdags så domnade handen. Inga direkta superkrafter hos mig just nu. Så det ska bli skönt att skära ner datorsittandet till ett minimum.

Men det betyder ju också att jag inte kommer att gå till jobbet och det känns ju faktiskt lite tråkigt. Jobbet har varit skoj men främst den sociala kontakten har varit fantastisk. Jag får hoppas på att jag kan komma tillbaka när Christian tar över kotteledigheten.

Jag har blivit ordentligt avfirad! Förutom ett tvångsfika med citronmarängpaj (till min ära) i onsdags, Lottas fantastiska kladdkaka (till kottens ära) och lunchen med några kollegor igår så blev det även ett After Work på Pontus BTS igår. Väldigt trevligt avslut på veckan och jobbet!

Det stora samtalsämnet var kinesiska horoskop. Här är ordningen, med början 1971: Gris, råtta, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, get, apa, tupp och hund.

Perry har hela historien om hur det gick till när alla djuren skulle simma över floden i den gula kejsarens tävling.

Kotten blir ju enligt kineserna en liten guldgris. Det är dock lite skilda åsikter om 2007 verkligen är guldgrisens år. Vissa säger att det är eldgrisen, men hela Kina och Taiwan säger guld. Jag är rätt säker på att kotten åtminstone blir en gullegris!

Det kom ett mail...

Klockan 08:26:

Rubrik: Till kotten...

…framförallt, men även för alla andra som är här och jobbar idag så finns det extra söt, extra kladdig hembakad chokladkaka i cafét kl 10. En bra start på dagen ;-)

Lotta

Och Christian som inte tror på att mina kollegor trugar i mig sötsaker!

Förlossningsförberedande kurs

Andra gången idag. I en aula med världens brantaste lutning och med stolar som är gjorda för att studenterna inte ska somna. Fruktansvärt!

Alla de andra blivande mammorna är superärtiga i sina små tights och toppar och skärp. Och så har de fortfarande ringarna på sig - jag tog av mig min (relativt stora) vigselring i typ vecka 16. Och så skuttar de upp och ner för trapporna utan problem, ingen foglossning där inte!

Blä på dem!

Dagens kommentar

Stod Ana för:

"Jag är helt fascinerad! Jag kan titta på din mage så som andra tittar på eld!"

Sammandragningar

Nu börjar det ju snart närma sig. Bara typ sex, kanske sju veckor kvar. Jo, jag räknar med att kotten går över tiden, för det gjorde jag.

Så jag börjar fundera på hur sammandragningarna känns. Och hur ont det gör med värkar. Jag har inte haft några som helst sammandragningar, så jag har ingen aning om hur det känns. Ibland undrar jag hur jag ska veta att det faktiskt är det. Men tröstar mig med att det förstår jag nog när det väl händer.

Jag har inte varit speciellt förlossningsrädd. Inte alls, faktiskt. Men nu, efter profylaxkursen, är jag lite skakis. Det kommer ju göra otroligt ont. Och ibland tror jag att jag inte kommer komma ihåg hur man andas, att det blir superjobbigt. Fast då tänker jag på Gudrun, som vi fick se film om. Hur hon födde utan någon smärtlindring alls, bara andningen. Och hjälp från barnmorskan. Och så känns det lite bättre. En stund.

Fast så ringde Annelpannel igår och berättade att hon helt glömt bort precis allt när hon skulle föda. Inte förrän det kom en barsk barnmorska och tog henne i örat kom hon ihåg att hon kunde hjälpa till själv. Jag hoppas att Christian kan ta mig i örat och visa hur man andas, om jag skulle glömma bort.

Det är ju så otroligt svårt att ens försöka föreställa sig hur det känns. Jag tror jag ska låta bli att försöka.

Jämföra magar

Vi var bjudna på middag igår, i Sollentuna. Eftersom vi var många så tog vi en stor taxi, en riktig limosin. Jag fick sitta fram, jag var störst.

Fredrik frågade från bak-baksätet "När är det dags nu då?" och jag svarade som vanligt, 11e maj.

"Då är det dags att du tjockar på dig snart, då." sade chaffisen! Jag tyckte att jag var ganska lagom, rätt bred och stor. "Nä, det där är en liten mage!" sa han bestämt.

Jag tittade åt sidan och sa "Tja, ungefär lika stor som din..." Då sa han inte så mycket mer. För vi var ungefär lika runda om magen.

Kuddar, igen

Vår hemmagjorda kudde visade sig fungera över förväntan bra. Jag fick tipset av kollega Harran att gå till Ålle (Åhléns för er icke-stockholmare...) och se om de möjligen hade skumgummi.

De hade skumgummi för stolsdynor, fyrkantiga plattor, ca 1,5 cm tjocka. Jag köpte ett fyrpack.

Så mätte vi magen, kollade barnmorskans kurva om hur stor den skulle kunna tänkas bli och skred till verket. De fyra plattorna klipptes till i varierande storlek.

Christian sprang mellan köksbordet och hockeymatchen.

När de så var tillklippta och avfasade virade vi vadd om det hela och petade in det i ett (iofs alldeles för stort) örngott. Det visade sig passa alldeles perfekt, nästan.

Lite höga kanter ovan och nedan magen, men det är lätt fixat. Nu har jag stöd för magen och behöver bara vända mig fyra-fem gånger per natt för att undvika det värsta höftontet. Dock måste jag ju fortfarande varje gång släpa runt kuddarna, både den stora mellan knäna och den mindre under magen. Nåja, det är ett mindre problem, ändå.

Blåmärke...

Igår var vi duktiga och tränade andning. Tre värkar hann vi igenom, en med nyp i låret, en med tusen nålar och en med nyp i armen. Alla på runt en minut.

Nyp i låret var inga problem att klara med djupandning. Tusen nålar var lite misslyckat - handen domnade - men det gick finfint med mellanandning. Nyp i armen, insidan av överarmen, gjorde superont när vi provade, men när jag tog lättandningen trodde jag återigen inte på att Christian faktiskt nöp så hårt som han sagt att han skulle göra.

Dagens blåmärke bevisar att han inte ljög!

Kudden!

Jag hittade den!

Får försöka beställa den i nästa vecka, om min hemmagjorda inte funkar. Den var ju inte direkt dyr...

Kilkudde för magen

En kilkudde vore trevligt. En ganska mjuk och inte så stor en, som jag kan skjuta in under magen, så att magen inte tynger ner bäckenet när jag sover på sidan. Nu har jag så ont i fogarna att jag knappt kan vända mig på nätterna.

Det verkar dock inte som att det säljs några såna kuddar i Sverige. I Taipei såg vi en sånhär fast en dubbel, så man slipper flytta den varje gång man vänder på sig. Idag har vi varit på Åhléns och köpt lite skumgummi för att se om vi kan göra nåt liknande.

Vi har fått låna en tempurkudde av kottens mormor, som man i vanliga fall sitter på för att få en bättre hållning vid datorn. Den är dock lite för hård och lite för stor.

Det tips jag oftast får är "Ta en gammal nedlegad kudde och lägg under magen, det gjorde jag!". Problemet är bara att vi pga platsbrist har rationaliserat bort alla gamla nedlegade, oanvända och sladdriga kuddar. Så det går inte. Jag minns med saknad speciellt en brun dunkudde, den hade ett mönster av franska liljor. Den fanns på Fiholm eller möjligen på Rosendal/Kalvtomten och var superäcklig. Men idag skulle jag älska den.

Rapport från en säng

Nu har jag provat några nätter. Och jag klarar av det i ca en timme, sen måste jag vända på mig. Sen ligger jag och vrider och vänder på mig hela natten. Tills jag till slut knör in mig i framstupa sidoläge - hur enkelt är det på en skala när man förutom en kudde mellan knäna dessutom har handledsskydd på sig? - och sover en timme till.

Det börjar bli jobbigt.

Framstupa sidoläge

I min strävan efter att få sova har kottens mormor visat den sovställning hon hade när hon väntade mig. Hon skickade en skriftlig förklaring samt en bild och det är ungefär som att sova i framstupa sidoläge, har jag kommit fram till. Det verkar som om det kan avlasta både rygg, mage och höfter och det vore ju perfekt.

Jag provade precis och det funkar. Tycker jag. Kotten däremot tycker att det blir jättetrångt och obekvämt och sparkar som en besatt. Hoppas den vänjer sig, för det vore skönt att sova lite längre stunder på nätterna, utan att få så ont i höfterna.

Utvecklat samhälle?

I SvD imorse stod följande att läsa: "Drygt en tredjedel av de svenska spädbarnen har inte lyckats knyta an till sina vårdare på ett tryggt sätt. Samtidigt söker allt fler spädbarnsföräldrar hjälp för sina svårigheter med att bli förälder. Det visar Barnombudsmannens årsrapport."

Det är verkligen tragiskt. Vårt samhälle går mot högre och högre utveckling, vi kan göra vad som helst, vi har frihet att välja precis vad vi vill, vi kan resa, läsa, jobba eller helt enkelt strunta i allt och bara utveckla oss själva hemma på kammaren.

Och ändå så lyckas vi inte med det som ändå måste vara viktigast av allt. Att ha normala och kärleksfulla relationer till människor runtomkring oss, våra barn, föräldrar, släkt, vänner och andra. Fler och fler klarar inte av en kraschad kärleksrelation utan att gå till en psykolog. Man klarar inte av en skilsmässa eller annat för att man inte vet hur det känns att vara ledsen, inte vet att det (oftast) går över och att man går starkare ur en kris. Kanske för att vi inte har någon att prata med, helt enkelt?

"Folk kan bara ha relationer över msn." sa Christian imorse när han läste artikeln. Och till viss del stämmer det nog. Enkelt och kravlöst, man kan stänga av när det blir för jobbigt. Det är ju dock svårt med en liten nyföding. De skriver ju inte så bra.

Att föräldrar inte lyckas knyta an till sitt nyfödda barn skrämmer mig rejält. Varför? Hur? Jag vet inte, jag har ju inte ens barn än.

Men borde inte det vara något som alla kan någorlunda intuitivt? Självklart kan komplikationer uppstå, förlossningsdepressioner etc, men det är ju det vi har sjukvården till, att ta hand om oss när vi verkligen är sjuka. Anknytningen borde vi klara på egen hand. Eller?

Vill ha...

Jag fick ett Pampers-startpaket idag, i en butik. Vi öppnade det tillsammans. Det var lite blöjor och annat smått och gott. Och ett par broschyrer med bebisgrejor.

Vilket misstag. Jag hade glömt.

Att sätta en sån broschyr i händerna på Christian är som att sätta en Toys'r'Us-broschyr i händerna på en åttaåring. "En sån måste vi ha!" "En såndär vore perfekt!" "Tror du inte vi behöver en såndär?"

Enda skillnaden är väl att han inte skriker när jag tar den ifrån honom. Hoppas jag, jag har inte vågat försöka än...

Gammal kunskap och teorier

Eftersom lördagen bjöd på strålande väder packade vi in oss i bilen och körde först till gudmor som fick klappa på magen ordentligt. Sen bar det iväg till sommarstugan, som klarat den gångna vintern finfint. Det fanns inga råttlortar alls, och bara några flugor. Grävlingarna hade hållit sig under husen och allt såg väldigt bra ut. Kaprifolen var optimistisk och hade redan satt gröna blad.

Vidare till kottens sysslingar, varav bara en var hemma. Kusinerna försökte på alla vis utröna om kotten är en flicka eller pojke. Vissa delade meningar fanns dock "Jo, om det är en rand på magen så är det en pojke." sa Gustaf. "Men jag hade ingen rand när jag väntade Carl." sa Maria...

Bakifrån ser man tydligen inte att jag är gravid, det ska visa på en pojke. Alltså ser jag bara lastbilsformad ut bakifrån...

En annan blogg skrev att en livlig kotte, vilket kotten definitivt är, ska visa på en pojke. Enligt vilken teori då, undrar jag? Den att flickor är snälla och söta och gulliga och stillsamma, medan pojkar är livliga, bråkiga och roliga? Den teorin köper inte jag. Jag hoppas snarare att Ana hade rätt när hon sa "Jag tror att kotten blir ... en stencool liten flicka som säger 'Nääää. Jag vill inte!!!' jämt."

Andas in, andas ut...

Vi har anmält oss till en profylaxkurs, hos Annas profylax. Idag var första gången av tre.

Första intrycket var sådär. Jag tyckte att kursledaren var tillgjord och började prata om precis det jag avskyr - rädslan, hysterin och hur läskigt det är att föda. Jag tänker inte så och har aldrig gjort det. Och orkar inte höra på folk som tycker det heller, för ofta och länge.

Men det blev bättre. Hon lugnade ner sig och hittade en bättre ton i sin föreläsning. Så fick vi då prova på. Först fick Christian nypa mig, för att se hur ont jag tålde. Han hittade en träningsvärkande punkt i knävecket och det gjorde ONT. Så började jag andas. Och jag tror verkligen inte på att Christian nöp lika hårt! Fast han säger i och för sig att han inte gjorde det, han nöp hårdare. Jag kände i stort sett ingenting. Väldigt lite smärta och jag hade full koll på den, dvs jag kunde stå ut med den utan några som helst problem. Ganska häftigt.

Kursledaren kommenterade att jag väldigt lätt gick ner i avslappning, och det får jag nog tacka alla olika meditations- och avslappningstekniker jag lärt mig genom åren. Det kändes lätt att slappna av, det var lätt att ignorera smärtan och andas istället. Det kändes väldigt bra!

Nu funderar vi på hur vi ska öva hemma. Hur 17 ska Christian kunna nypa mig tillräckligt hårt, under två minuter? Och jag som så lätt får blåmärken. Christian kommer bli anmäld för hustrumisshandel!

Plattnäsa?

Kotten brukar trycka upp en fot i min navel. *bonk* säger det och blir en bubbla på magen. Vi trycker ibland tillbaka och leker med kotten, så den får flytta på sig och smälla upp foten någon annanstans.

"Tänk om det är näsan...?" sa Christian igår.

Om kotten föds med intryckt näsa, som en viss nära familjemedlem gjorde, så vet vi varför!

Onda ögat

Det är inte bara i trappan jag får onda ögat. Även i hissen tycker folk att jag tar för stor plats. "Ja, men vi har bråttom till vårt tåg..." sa två mammor med barnvagn när jag frågade om jag fick plats. Som om tåget skulle gå tidigare för att jag tar plats i hissen?

Arga tanter ska vi inte tala om. Det är bara de som har rätt att använda hissen. De väntar helst inte och öppnar absolut inte dörren.

Vissa busschaufförer tycker inte heller att man ska få följa med, för att man går långsamt. Som om världen gick under för att hon får öppna dörren en gång till, för att hon tidigare ignorerat mig fullständigt?

Surt, sa kotten!

Ibland dricker jag en citronblandning på morgnarna. En halv pressad citron, lite råsocker och varmvatten. Och pricken över i, taiwanesiska loppfrön. Det är jättebra för magen. Och gott!

Men det tyckte inte kotten! Den försökte komma undan det där sura, men det är inte lätt när man har det överallt omkring sig, och inte kan smita därifrån. Det var propeller i magen i säkert en timme. Stackars kottis, jag ska inte göra om det!

Imbecilla föräldrar

Vi såg ett program på TV4 för nån vecka sen, där man pratade om ofödda barn, vad de kan och hur mycket de förstår. Tydligen är det så att i tredje trimestern, där jag nu är, så kan barnen uppfatta väldigt mycket, och efter födseln har de till och med minnen från den här perioden.

Vi tror att kotten skakar på huvudet åt sina föräldrar. De säger liksom aldrig nåt riktigt vettigt.

"Jaaa, kotten, hur mår du därinne?"
"Hej kottefnotten, vad gör du egentligen?"
"Lillkotten, oj, vad du sparkar..."

Tur att den inte minns det i tonåren!

Katastrof...

Christian hävdar att tandråttan inte finns! Hur ska vi kunna uppfostra kotten tillsammans, när vi inte är överens om en så basal sak? Han säger att det är tandfén som kommer och tar tanden under kudden. Haha, det vet väl minsta barn att det är tandråttan!

Tandfén, pfui!

Utmaning...

Jag är utmanad av min ystra lillasyster. Here goes:

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir utmanade ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Bloggaren väljer sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter att det är gjort skriver bloggaren en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit utmanade och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Sex mystiska saker om mig... Hmmm.

• Jag talar flytande kinesiska. Fast det var kanske inte så konstigt, egentligen, när jag pluggat det så länge som jag gjort.
• Jag älskar rå varmkorv. Och kall, kokt spagetti.
• Jag äter brännässlor till frukost. Odlade av min svärfar.
• Jag samlar på grisar.
• Jag har till slut lärt mig att "tillräckligt bra" räcker finfint.
• Jag ska ha barn. För de som känt mig länge är det *väldigt* konstigt.

Men jag hoppar utmaningen. Den stannar här hos mig. Precis som alla barndomens kedjebrev brukade stanna hos mig. Förutom nåt enstaka, kanske. Den som känner sig manad är dock välkommen att ta upp utmaningen, och skriva det här och hos Yster.

Boxningshandskar

Jag har fått en del tips om hur jag ska hålla handlederna raka när jag sover. Inte stoppa in dem under hakan för att hålla fast täcket, som jag brukar.

Jag har min sista utväg klar. Om det nu inte skulle funka med handledsskydden imorgon.

Boxningshandskarna. De håller också handlederna raka. Undrar bara vad Christian skulle säga. Han skulle definitivt ta fram kameran, iallafall!

IE7-säker

Nu ska kottens sida vara IE7-säker, och det ska gå att kommentera igen. Teknikens under. Eller, ska vi kalla det Christian? Kotten är nöjd.

Maratonfika och långpromenad

Det var längesen Hanna var i stan. Och längesen vi träffades. Så vi tog en maratonfika och avhandlade allt viktigt som hänt sen sist. Samt hur man bäst ska uppfostra små kottar. Sånt är vi superbra på, såklart. Vi vet precis allt om hur man handskas med trilskande kottar... Och hur man gör dem till trygga, glada och lyckliga världsmedborgare!

Sen tog vi en långpromenad. Runt hela Reimersholme. Det tog en timme. Det var jobbigt, men det var nog väldigt, väldigt bra för mina små muskler som håller på att förtvina runt höfterna. Sen gick jag hem och sov i två timmar!

Hjälpsam liten kotte

Kotten är hjälpsam. Den gillar att sparka ut de sista dropparna när mamma går på toa...

Hicka!

Idag fick kotten hicka! Det var första gången. Jag blev så lycklig så jag slet upp toadörren för att berätta det för Christian. Det var inte poppis. Som tur var hickade kotten en stund, så han fick känna hur det kändes.

Det började när jag gjorde mina bäckenövningar. Undrar om jag skrämde eller klämde kotten?

Stödstrumpor

Den här tiden i graviditeten börjar även ben och fötter svullna. De som vet (alla sajter som trugar på en grejor) säger att man ska ha stödstrumpor, såna som finns på apoteket.

Har de någonsin försökt sätta på sig dessa tortyrinstrument med en mage i vägen? Det är nästan helt omöjligt! De är tajta och trånga och ska dras på foten och sen uppför benet. Jag är helt svettig efter bara en strumpa.

Christian brukar få slita dem av mig på kvällarna, när jag är för trött för att ens böja mig ned.

Tvångsfika

Mina kollegor har roligt åt mitt sockerbehov. Christian tror inte på mig, men de trugar alltid i mig det sista på kakfaten när vi har fika. Idag var det semlor till tvångsfikat och det hade köpts några fler än vad som egentligen behövdes. En av tjejerna sa "Men jag vill bara ha en liten bit" varpå P gestikulerar mot de tre som är kvar på fatet "Men Inger kanske inte ska ha alla sina..."

Som förslag på en fråga om mig till frågesporten på fredag sa chefen "Vem kan äta tio semlor och ändå ha plats för fler?" men jag tyckte det var en giveaway.

Nåja, det bjuder jag på. Semlor är bland det godaste som finns. Och det tycker kotten också!

Vatten, jag är full av vatten

Det lindrar lite att dricka mycket vatten. Så jag hinkar i mig vatten nu. Stora glas morgon, middag och kväll, och på jobbet springer jag mellan skrivbordet och vattenkranen. Och mötesrummen.

Men inatt vaknade jag bara en gång av att en fingertopp hade somnat! Seger!

Kotten och musik

Jag har börjat introducera kotten till lite musik nu. Till slut. Den gillar Enigma, Return to innocence. Men den gillar den ursprungliga versionen mest, den när Chengmeis mormor och morfar sjunger. Den rådiggar Lingonben och Sov lilla totte, helst när jag sjunger. Möjligen kan kollega K få stämma in i kör.

Vi ska köra lite Enya och annat också, snart.

Barnvagnsramp?

På Slussens tbana, där jag går av på morgnarna, har trappan en barnvagnsramp till höger. När jag så går längs räcket, bredvid rampen, blir folk vansinniga på att jag går så långsamt. Jag får onda ögat av nästan varenda människa. För det går inte riktigt att gå förbi mig, om det är möte i trappan. Därför funderar jag på att ta den andra trappan upp, där det inte är någon barnvagnsramp.

"Det är väl bra", säger Christian. "För du tar ju ungefär lika mycket plats som en barnvagnsramp..."

Mantra

"Det är ju FÖR FAAN bara en webbsida!"

Upprepas ofta och högt. Gärna så chefen hör. Och skanderar med.

Tröst

I påsarna när vi handlat:

• Kinapuffar - två stora påsar
• Gott och Blandat - en stor påse
• Gräddglass med kolasmak - 1,5 liter
• Gräddglass med kanelkolarippel - 0,5 liter
• Torkade fikon - en stor påse

Fast den bästa trösten är ju ändå maken. Som bär och plockar upp, som lagar mat och som städar. Det är helt underbart!

Klagan

Jag klagar inte så ofta. Jag försöker se saker från den ljusa sidan. Men ibland är det bra jobbigt att vara gravid.

• Foglossning. Ont, ont ont i musklerna kring höfterna, som att ha konstant håll i bukmusklerna. Går långsamt. Långsammare än de flesta kan föreställa sig. Jag får ofta stanna och leka att jag har fönstertittarsjukan för att det gör så ont. Det tar ca 15 minuter att gå till tunnelbanan. Christian tar sig dit på ca 5.
• Karpaltunnelsyndrom. Händerna domnar fem minuter efter att jag lagt mig ner i sängen. Olika fingrar varje gång. Ibland bara en halv fingertopp, ibland hela handen. Jag vaknar ofta och får skaka liv i dem. Ibland går det snabbt, ibland tar det jättelång tid.
• Ont i lederna. Det gör jätteont att böja fingrarna, speciellt på nätterna. Det är tydligen, liksom karpaltunnelsyndromet, mycket pga vatten i kroppen.
• Ont i fötterna. Tolv kilo extra känns i fotsulorna. Det gör ont att gå upp ur sängen på morgnarna.
• Kramp. I vaderna. Speciellt på natten. När jag försöker sträcka ut vaden så krampar framsidan av smalbenet.
• Trötthet. Blir trött av ingenting. Orkar inte göra någonting på kvällarna. Stupar i säng vid halv tio.

Jag vet. Det går över. Men det är jobbigt NU.

Grisens år

Idag är sista dagen på hundens år, imorgon börjar grisens år. Dags att hänga upp alla grisarna.

Svenska dagbladet säger "En person som är född i grisens år är snäll, hjälpsam och partylysten."

Christian: "Och hur stämmer det där in på dig???"
Cecilia: "Hurra, en bussig vinbaby!"

Kottens nya hem

Jomen. Kottens nya hem är en fin tvåa på översta våningen, finfint planerad, underbart kök och med kakelugn. Där ska den nog trivas.

Planlösning:

Flodhäst?

Jag har en väldigt bra egenskap. Jag ser inte mig själv i spegeln. Alltså, jag ser det jag vill se, jag ser att håret ligger ok, att det inte är nåt kladd i ansiktet etc. Och så ser jag att jag ser strålande ut, för det mesta. Om jag går upp i vikt tänker jag "Åh, det sitter på bröst och rumpa, så jag ser inte så dum ut ändå."

Idag var jag hos frissan och satte mig i stolen och såg... en flodhäst i spegeln. Hoppsan då, det syns visst att jag gått upp typ tio kilo nu. Om man nu tittar ordentligt, alltså. Det ska jag inte göra om!

Ungrare...?

Lillasyster har vissa förutfattade meningar om ungrare. Såhär tror hon att kotten ser ut när den säger mamma på ungerska.

Språklig kotte

Eftersom kotten har finsk-ugriskt påbrå - mormor finska och farmor ungerska - räknar vi ju med att den kommer bli mycket språkbegåvad. Speciellt inom dessa två, totalt omöjliga, språk.

En kollega är ungrare och han hävdar att om jag har riktig tur kommer kotten att ropa "anyu!" och när den pratar om mig blir det förhoppningsvis "édesanyám" (min söta mor) som låter väldigt fint (och används flitigt).

Tänk, det låter väl bra! Förhoppningsvis förstår vi vad den säger. Och när den ändå är igång får den gärna presentera sig också!

Nervös kotte

Idag var jag jättenervös. Jag blir det när det är viktiga samtal på gång och det här var ett sånt. Hjärtat bankade, jag kände hur hela kroppen spändes. Och bara någon liten stund senare började kotten sparka ordentligt. Den krumbuktade, voltade och sparkade. När jag lugnade mig lugnade den sig.

Det är så häftigt att känna att den reagerar på det jag gör och det jag äter. På morgonen fick jag tre godisbitar av Cecilia och den älskade det! Jag försökte muta den sen med fullkornsskorpor, apelsin och te, men det hade jag inte mycket för.

Hormoner, hormoner...

Hormoner är ena riktiga jobbiga saker. Dels har vi det där som far runt och orsakar foglossningen, och sen är det ett gäng andra som åker runt och gör mig konstig.

Nu gråter jag. För precis allt. Värre än tidigare, alltså. Jag som alltid haft lätt för att gråta har nu löjligt lätt för att gråta, för absolut ingenting. Som tur är har jag en make som är ganska förstående och jag kan luta mig mot hans trygga bröst och snyfta en stund. Fast när jag gråter klockan sex på morgonen är han inte riktigt lika förstående. Bara nästan.

Sen har vi det där med att bli arg. Att ha kort stubin. Jösses, vad fånig jag är! Snäser och fnyser åt min stackars man som inte fattar ett jota. Vad har han gjort? Ingenting.

Men han står ut med det också. Jag visste väl att det var ett bra val.

Nya brallor

Mammornas Second Hand är verkligen fantastiska. Inte bara att de har bra, snygga och rätt billiga kläder, de har världens bästa service!

Jag behövde alltså nya byxor. Letade på stället och hittade ett par tre stycken som skulle kunna passa. Klev in i provrummet. Något par passade, något inte. Då började Frida leta. Hon och Christian letade igenom hela affären och jag provade nog tio-tolv par byxor. Kom ut med två som satt fantastiskt bra, flera som satt perfekt nu men inte om en vecka och några som inte satt bra alls.

Under tiden som Frida letade och jag provade hörde jag henne också flera gånger fråga de andra i butiken om de ville ha hjälp med att leta.

Så. När ni går dit, ta hjälp av Frida! (Eller någon av de andra som jobbar där, förstås.) Hon vet vad som finns, hon ser vilken storlek du behöver och provningen blir en ren glädje!

En busschaufför, en busschaufför...

Det blir nog en favoritsång hos kotten.

Jag brukar inte springa till bussen. Det är svårt när jag bara kan ta myrsteg och inte kan lyfta fötterna mer än ca tio cm över marken. Men nu var jag fem meter ifrån när tvåan stängde dörrarna och skulle köra iväg. Jag vinkade och skyndade mig. Han öppnade dörrarna och släppte på mig.

- Har du ont? frågade han med deltagande tonfall. Jo, det kunde jag inte neka till.
- Det syns på hela ditt kroppsspråk. Sätt dig här bakom mig så du har nära till dörrarna! fortsatte han.

När jag skulle av efter hela två hållplatser sa han

- Vänta så ska jag sänka bussen åt dig!

Sådana chaufförer förgyller dagen!

Första paret ut

Jomen. Så har jag vuxit ur mina första mammabyxor. När jag fortfarande bara var sälformad och magen inte syntes var två hjälpsamma och tålmodiga kamrater med mig ut på stan för att köpa fina kläder. Då köpte vi ett par byxor på HM. Dem har jag nu vuxit ur. De går under magen, inte ovanför, och är väldigt obekväma. Så på lördag blir det Mammornas second hand igen, för att både köpa och sälja.

Tut, tut i luren, sa kotten

Christian fick låna en tratt igår, inköpt hos antroposoferna i Järna. En trälur som man sätter på magen för att lyssna på kottens hjärtljud. Det var skoj!

Inte minst för att det faktiskt är nåt som bara pappan kan göra. Jag bär ju kotten och känner sparkarna hela tiden, men måste dela med mig av det till Christian. Nu kan han lyssna på kotten utan att jag hör, och utan att vi går till barnmorskan.

Har ni fest, eller?

Sa kotten, flera gånger.

Men när farbror Christian försökte locka fram en spark med hjäp av en thailändsk trägroda tyckte kotten det var nog, gömde huvudet i mammas mage och vågade inte ens sparka honom.

Fantastisk mat, trevligt sällskap och hög stämning gjorde en urtrevlig 30-årsfest. Tänk att kottens moster har blivit så gammal. Senast fyllde hon ju typ... fem, tror jag?

Trots detta lyckade partaj drog jag hem min man tidigt. Jag fick hjälp av min kusinsvägerska som drog hem sin Christian vid halv tolv. Hon beställde en extra bil åt mig och så fick jag hem min med.

Var ska kotten bo?

Vi funderar en del på var vi ska bo. Det går att bo med barn i en etta, det är helt klart. Frågan är om vi kan bo med kotten i den här ettan.

Det är exempelvis extremt lyhört. Vi hör när grannarna tänder lyset i trappan. Vi hör när hissen sätter igång, oavsett vilken våning den är på. Vi hör när grannen under går fram och tillbaka i sin lägenhet. För att inte tala om att vi vaknar när grannen bredvid öppnar och stänger sin dörr trehundrafemtio gånger varje morgon. Han har ett extremt kontrollbehov och måste kolla dörren för att se att den är låst. Det är den. Snart är den trasig.

En fördel är väl iofs att kotten också hör det, och kommer att vara van när den föds. Kanske.

Vad gäller möblering går det ju att ta ner bokhyllan och göra kottevägg där.

Det är allt annat. Hur ska vi få in en barnvagn genom dörren, till exempel, så som garderoben i hallen är utformad? Var ska vi ställa barnvagnen när vi fått in den, eftersom varje kvadratcentimeter redan är utnyttjad? Om vi tar bort byrån i hallen har vi ingenstans att lägga våra kläder.

Därför tittade vi på hus idag. Otroligt vackert hus, fin tomt, fin utsikt, överkomligt utgångspris. Men kotten kommer nog inte att växa upp i Lästringe, ändå.

Politiskt inkorrekt mamma...?

Kottens pappa är mer politiskt korrekt än kottens mamma. Följande konversation utspelade sig:

M: Kotten bråkar!
P: Bråkar?
M: Ja, sparkar, vänder på sig och fnipplar omkring.
P: Den är aktiv, menar du?
M: Ja. Bråkar!

Elefantben

När jag kliver upp ur vattengympabassängen undrar jag om det verkligen är mina ben jag står på. De känns snarare som ett par elefantben som hängts på mig. Tunga och trötta. Jag som nyss var lätt som en liten fjäder under foglossningsvattengympan.

Bild från Lillasyster, såklart!

Hallå, tårna...?

Syns inte, finns inte. Eller? Åh. Ok. Det går att se dem, om jag lutar mig framåt.

Slut på flygande!

Nu får det vara nog! Nu ska kotten inte flyga mer förrän den är född och lagom stor. Tolv timmar från Hongkong till Frankfurt och sen två timmar i en SAS-sardinlåda utan mat. Nu räcker det!

Resan var dock värd allt! Det var härligt att komma tillbaka, träffa alla och äta all god mat.

Christian har bestämt att vi ska tillbaka om två år och köpa ox-saker åt kottens lilla syskon. Så blir det.

"Baby on board, ma'am?"

Frågade en vänlig säkerhetskontrollant. Jag blev helt förbryllad. Att jag just flugit 12 timmar kan ha bidragit till mitt förvånade ansiktsuttryck. Jag tänkte nämligen "Det är väl solklart att jag ska ha kotten med mig på planet!"

Det visade sig att tjejen i säkerhetskontrollen på Frankfurts flygplats var artig och frågade om jag faktiskt var gravid. Hon fick fråga några gånger innan jag förstod. Så fick jag inte gå genom röntgenbågen utan bredvid, och visiterades varsamt av en annan tjej. När jag högröd i ansiktet hämtade mina grejor sa den första "Very lucky. Congratulations!" och pekade på magen.

En gravid kropp säger stopp...

I tunnelbanan, på väg till baren. Efter en fantastisk dag med sydafrikansk lunch på stranden, världens största sittande bronsbuddha och en kall linbana åt vi middag med Kris och Randy. Randy satt mest och ritade lejon, men gnagde på alla ben han fick av mamma.

Anette hade kompisar i Lan Kwai Fung, och vi var på väg dit. När foglossningen talade om att det räckte nu. Det hade redan gåtts för mycket. Myrstegen blev långsammare och långsammare, och kortare. Att det dessutom var åtta trappor hem gjorde att jag kapitulerade och accepterade att jag fick gå hem. Långsamt.

Kotten & McD

Jag skäms för att säga det, men vi åt på McD på Hongkongs flygplats. Efter att ha gått upp okristligt tidigt för att försöka träffa Sumee som landade 0530 (misslyckat), äcklig frukost (hemsk macka med skinka, ost och majonäs) och ingen mat på flyget (ok, vi fick mat, men vi vägrade äta den) så var vi helt slut när vi landade i Hongkong.

Vi lämpade in väskorna i förvaringen, åt raskt upp alla chokladmandlarna som gömt sig i en övertung väska och sen... McD. Förutom en specialkycklingburgare köpte jag en liten gris åt kotten. Tio minuter senare slog kotten volter och var överlycklig över den fina maten. Socker, fett och lite mera kolhydrater, vad mer kan man önska sig som liten kotte?

Det gjorde oss övertygade om att vi ska hålla kotten borta från McD så mycket som möjligt. Om den redan nu blir hyperaktiv av pommes och burgare, hur kommer det att bli sen?

Oj vad det hander saker!

Nu har vi varit har i over en vecka och igar hande nat valdigt markligt. Nar jag var har 1996 och jobbade pa en tidning blev jag van med en tjej, Meiman, som jag hallit kontakten med. Nar vi bodde har brukade vi klattra i berg ganska regelbundet pa sondagarna under en period, och sedan ata en gigantisk middag efterat. Nu har hon flyttat till kuststaden Ilan pa andra sidan on.

Corbett och Irene tog oss till en liten jattebra restaurang igarkvall for att ata nudlar och hundun och haj. Nar vi kommer in - vem star dar om inte Meiman! Hon trodde hon sag i syne nar jag stod framfor henne: "Inger!!! Men du ska ju vara i Sverige och vara lyxhustru! Vad gor du har???"

Det visade sig att bergsklattringen var installd pga brollop och darfor hade hela familjen kommit till Taipei for att se nagra utstallningar med barnen. Och sa gick de forstas pa det har stallet och at goda nudlar. Och dar kommer jag. Otroligt!

Lagenhetsbyte

Det var dags att byta hem. Ian och Wern har ett underbart hem pa nionde vaningen i ett lagenhetskomplex. En fantastisk utsikt dar man ser 101an och Far Eastern Plaza - och aven vara egna sma berg. Nu hade vi utnyttjat deras gastfrihet en vecka och det var dags att byta.

Irene hade baddat var sang sa fort hon horde att vi skulle komma, sa nu akte vi till deras villa i Yangmingshan, i nationalparken. En jattefin villa, underbart inredd och med tva olika gastrum for oss att valja mellan. Vi tog det med den mjukaste sangen, kotten gillar att ligga mjukt, da trycker jag inte lika mycket pa den nar jag ligger pa sidan.

Efter en tur pa en av de storre nattmarknaderna har i stan, med massor, massor och ater massor av shopping (barnklader ar lojligt billigt har...), var det otroligt skont att krypa ner bland dunet och somna sott!

Superlordag

Vi vaknade sent, och det gjorde aven Ian och Wern. Efter en titt i kylskapet, och forsaljning av lite grejor (de ska ju flytta till Sydafrika!), kom vi fram till att en brunch pa Carnegies var det absolut basta alternativet!

Sagt och gjort, vi hittade en taxi och tog oss till Carnegies. Akte genom alla valkanda sma grander och dar lag det, som det alltid gjort. Det var fullt pa balkongen, sa vi fick noja oss med ett innebord, men eftersom tjiefen kande igen Wern sa fick vi det forsta lediga utebordet. Solen sken, baconet var krispigt och pannkakorna underbara. Vad mer kan man begara en lordag i Taipei?

En skraddare, saklart. Kottens pappa har en svaghet for snygga, valsittande, skraddarsydda skjortor, sa nu akte vi och hamtade de han bestallt i onsdags. Wern rycktes med i den allmanna kopyran och diskuterade manchetter, kragar och skjortlangd med den fortjuste skraddaren.

Sen ville jag och kotten ga pa jademarknaden och blomstermarknaden men kottefar och Ian vagrade. De satte sig pa en trevlig bar och drack godisol medan jag och Wern botaniserade bland det gigantiska utbudet. Mobiltjoffs harmed inhandlat.

Sedan var det dags for dagens stora handelse: Jatterakor! Vi hade bokat bord pa vart favoritrakstalle och skramlat ihop atta vanner och at tills det stod ut genom oronen pa oss. Kotten gillade stora jatterakor och aven sma mystiska havssniglar. Ormbunkarna ar en av kottens favoriter!

Kvallen avslutades med en ol och cigariller i Grand Hyatts pianobar. Svarslaget!

Kottens första (riktiga) jordbävning

... kände inte kottens mamma av. Det var väl tur, annars hade kotten fått ett antal efterskalv i form av tjut och skrik och rädsla. Nu räckte det med att blomman på toaletten och handdukarna skakade, så att Christian märkte av det och talade om för mig vad som hänt. Jag var fullt upptagen med att diska.

Den var inte så stor, bara 5,4.

Kottens taiwanesiska matodyssé

Kotten gillar Taipei. Det finns mat överallt. Riktigt smaskig mat. Igår råkade vi av en händelse gå in på nya Sogo för att äta lunch, vi tänkte att de nog hade en bra food court. Och vad hittar vi där om inte Dintaifung. Världens i särklass godaste ångade dumplings. Det var inte många sekunders tvekan innan vi ställde oss i den kön. Och oj, vad vi saknat den smaken!

Vidare, via en hasselnötslatte på Starbucks, passionsfruktssmoothie i 101an, gick vägarna för att hälsa på kottens gamla kompisar. Vi skrämde slag på en hel frisörsalong när vi kom och hälsade på Marlboro utan att hon visste att vi var i landet. Även Kaldi fick sig en överraskningsvisit och alla ville klappa på kotten.

Middag blev mera dumplings, hos tjockisen Zhou den här gången.

Vi går omkring med ett leende på läpparna, konstant!

Kottens första flygresa

... gick ganska bra. Den var ju inte så lång, bara till Frankfurt. Där fick vi byta plan och Kottens andra flygresa var mindre angenäm. Vi hade stått i incheckningen på Arlanda i säkert 25 minuter för att få bra platser, tjejen i incheckningen var otroligt trevlig och tillmötesgående och bokade oss på gångplats för att jag skulle kunna ställa mig upp ofta. Hon kollade med en kollega och skrev "Please do not move passenger" på våra platser så att ingen skulle ta dem.

Så när vi kom in i planet satt det en tysk tant på min plats. Som visade sig vara hennes plats. Vi hade fått två mittenplatser i mitten av planet, så vi satt inklämda. Dessutom framför toaletterna vilket gjorde att vi inte kunde sträcka ut benen. Troligen hade tjejen på Arlanda fått fel planskiss, för ingenting stämde. Jag pratade med en gullig flygvärdinna som frågade runt i planet om någon var villig att byta - och tanten bredvid sa blankt nej.

Hon frågade flera personer och ingen ville ge upp sin dyrbara plats - killen bredvid Christian blev tillfrågad av en steward som behövde platsen för en mor med barn, för det var enda platsen där man kunde ställa en barnkorg - men han tvärnekade. "Jag har betalt för den här platsen!"

En kinesisk man var villig att byta med mig, men eftersom vi då inte skulle få sitta bredvid varandra tackade jag nej. Tanten bredvid ropade "But you can't have it all, you know!" med sur röst. Som om hon hade något med saken att göra? Det blev sen vårt mantra hela flygresan. Om maten inte var god: "You can't have it all" om toan var upptagen: "You can't have it all" så vi roade oss ganska bra ändå.

Sen var tanten sur hela natten. När jag reste mig upp satte hon demonstrativt upp fötterna mot väggen, så att jag var tvungen att knacka på henne för att komma förbi.

Kotten tyckte det var trångt och tråkigt att flyga i elva timmar, men på det stora hela gick det bra. Och vi landade välbehållna och med 20 minuters extra bytestid i Hongkong.

Det sista benet på vår maratonresa gick jättebra, ett litet skutt till Taipei. Här hade vi inte fått platser bredvid varandra, men en liten fråga räckte för att den kinesiske mannen som satt bredvid mig skulle byta med Christian. Inget snack, bara hoppa över gången.

Akupunktur, höftbälte och vattengympa

Hej och hå. Höfterna och bäckenet är lite gladare just nu. Jag fick ju övningar häromdagen som var väldigt bra, det kändes mycket bättre i höfter och ljumskar när jag gjort de små övningarna. Det är inte stora rörelser man ska göra! Nej, små lyft och knip och flera gånger.

I förrgår skulle Christian gå med mig till jobbet, för han hade så gott om tid. Jag varnade för att jag går långsamt och det var inga problem, sa han. Så började vi gå. Och han var genast tre meter före mig. Han saktade ner, och var fortfarande för snabb. När han kom ner i min takt skrattade han. Jo, det här var långsamt.

Igår fick jag akupunktur hos min braiga akupunktör. Lite goda råd och hon visade hur man ska ligga på olika sätt. Kastade sig glatt ner på golvet med en kudde mellan knäna.

Idag var jag hos Hela Kroppen sjukgymnaster och fick köpa ett bäckenbälte och fick lov att gå på deras vattengympa en gång i veckan. Perfekt, det här ska nog lösa sig. Speciellt som att bäckenet känns mycket bättre efter akupunktur och övningar!

Kottens första blandband

Jag har ett par kollegor som är väldigt musikintresserade, nästan musiknördar skulle man kunna säga. Idag hade vi Kick-off 2007 och det avslutades med en person som kom och spelade tre låtar för oss. När han spelade frågade E: "Vad gillar kotten för musik då?" och det blev jag ju svarslös på. Hon tyckte att bara för att jag inte lyssnar på musik kunde ju kotten gilla nån musik. "Vill du att jag ska bli musikfadder till kotten?" frågade hon sen och en så generös fråga kan man ju inte säga nej till.

Sedan snackade hon ihop sig med A och de ska nu göra ett blandband till kotten. Tänk, kottens första blandband! Det kommer den säkert att gilla!

Simborgarmärket...

Inatt försökte kotten ta simborgarmärket. Det sparkades runt, runt, fram och tillbaka och hit och dit. Länge.

Lägenhetstitt och foglossningsövningar

Idag tittade vi på en lägenhet där kotten skulle kunna få eget rum. Från balkongen såg man in till en SC-bekant, så när vi tittat klart gick vi över till dem och hämtade foglossningsövningar som L kopierat åt mig. Världen är liten och två flugor i en smäll, på samma gång!

Spark, spark

Kotten har sparkat rätt ordentligt på sista tiden. Idag sparkade den så magen guppade. Det var plötsligt mycket intressantare att titta på min mage än på ER.

Nya råd

Ännu ett användbart råd från kusin Atott: "När jag hade foglossning så tog jag sikte på en pensionär på gatan och så fick jag inte gå fortare än den tanten eller farbrorn. För att inte gå för fort."

Jag känner mig som en tant när jag smyger fram längs gatorna. Långsamt, långsamt sätter jag den ena foten framför den andra. Än så länge går det bra, men idag har jag känt skärande smärtor i ryggen, det är otrevligt. Jag hoppas kunna klara mig utan sjukskrivning. Peppar, peppar...

Dagens kommentar

Den Blivande Fadern: Tänk när vår son kommer hem och har moppe-musche…
Den Blivande Modern: (ropar nedåt magen) Kotten, bli en tjej! Än är det inte försent…

Barnmorska, del 2

Jag ringde min barnmorska igen, då jag har fruktansvärd klåda som inte ger med sig med den salvan som läkaren rekommenderade i förra veckan. Det var en stressad undersköterska som svarade och som inte kunde svara på mina frågor. Dessutom fick hon svara i en annan telefon samtidigt som hon pratade med mig. Sen sa hon "Jag ska meddela din barnmorska, så får vi se om hon har tid att återkomma till dig."

Hallå? "Om hon har tid?" Jag går till en privat mödravård, för jag har hört att de ska vara bättre. Första gången jag ringde för att boka tid fick jag vänta en timme i telefonkö. Sen hade de inte tid förrän ca en månad senare, och hon tyckte nog själv att det var lite sent för första besöket, men det fick gå. Och så har jag ju skrivit om hur jag känner för den barnmorska jag fick.

Jag tycker inte det är ok. Om jag vill bli behandlad som boskap, inte få tid att prata med någon och inte få svar på mina frågor, då kan jag ju gå till den vanliga vårdcentralen, inte välja ett privat alternativ. Om det är så att de har för många patienter så måste de lära sig det lilla ordet "Nej" och helt enkelt tacka nej till alla mammor som tror att de är ett bättre alternativ, så att de har tid för sina redan befintliga patienter. Jag funderar starkt på att byta mödravårdsmottagning helt och hållet. Nackdelen med det är väl att jag då förlorar min plats på BB Stockholm, som ska vara så bra. Men om det är lika "bra" som deras mödravårdsmottagning så kan det ju vara, för min del!

Kottens nya kläder

Det är praktiskt att fylla år i mellandagarna. Av världens bästa make fick jag en superbra present, och sen var det dags att ge sig ut i mellandagsreadjungeln.

Mammornas Second hand blev av med en svart, gosig tröja till mig. Big Belly hade rea på fina t-shirts och linnen och på GrowinLife hittade jag massor av snygga grejor. Allt medan maken kom med glada tillrop, smickrande kommentarer och stod redo med kreditkortet!

Foglossning

Sen igår har jag haft en pirrande känsla i blygdbenet. Det har känts som en kolsyrepelare, som i ett glas med Ramlösa Hallon, till exempel, som har pirrat i någon sekund, upphört och sedan kommit tillbaka. Ibland väldigt regelbundet, nästan i takt med pulsen, och ibland något mer oregelbundet.

Eftersom jag hade en tid hos mödravårdens läkare pga mina eksem, så passade jag på att fråga även om detta. "Begynnande foglossning" var domen. Hej och hå. Foglossning sker i hela kroppen, sa han, från käkarna ner till tårna. Alltid något positivt - jag är väldigt spänd i käkarna (trots bettskenan), så de får gärna lossna lite grann!

Smärtan i ljumskarna vet jag alltså nu varifrån den kommer. Nu följer fem månader av försiktighet. Mycket vila, inte gå i trappor, inte bära tungt och knipa varje dag, ofta. Förhoppningsvis blir det lindrigt och inte så hemskt jobbigt.

Tio miljoner kronor eller listeria?

Reglerna kring vad man får äta när man är gravid är många. Det är, som någon sade, lättare att komma ihåg vad man "får" äta, än vad man ska undvika. Listan på förbjuden mat är kilometerlång. Några exempel.

• Opastöriserad ost - då får man listeria och då dör barnet.


• Rökt fårfiol - där ingår hemska läbbiga bakterier och då dör barnet.


• Insjöfisk - full med tungmetaller och då dör barnet.


• Sushi - listeria där också. En tjej som är med på samma mailinglista som jag hade en kompis kompis som fick det - på en jättekänd och jättebra krog - och jävlar, vad nära det var att barnet dog!

Och så vidare.

Så tänker man, som en rationellt tänkande, någorlunda klok människa "Hur stor är risken, egentligen?". Risken för listeria är extremt, extremt liten. Ett fall sedan 1977, läste jag någonstans. Ett fall. På nästan trettio år. Ett dött barn. Det kan helt enkelt inte vara farligt. Risken är i stort sett obefintlig.

Men när jag sitter där, med en pepparkaka med lite mumsig stilton på, och ska stoppa in det i munnen. Då går det inte. Det är helt omöjligt. Tänk om... Nä, då avstår jag hellre. Trots att jag vet hur liten risken är.

Jag tror det är samma hjärnvindlingar som är igång som när jag köper en trisslott. Plötsligt händer det.

Mat

Mat. Mera mat, lite mat till och så lite topping på slutet. Tydligen är det så en riktig jul ska gå till.

Vi checkade in på Grand igår klockan kvart över två. Lite sent, men det fick vara hänt. I receptionen stod en stor skål geléhallon, jag såg till att förse mig med några. Så var det dags för Kalle Anka, ackompanjerad av lite roomservice. Det var ju flera timmar tills vi skulle äta julbord, och frukostens risgrynsgröt var redan smält. Kotten äter mycket för att vara så liten...

Vi tog en julpromenad efter Kalle, så att vi skulle få rum med mer mat, och för en första julcigarr. Utsikten från Skeppsholmen mot Gamla stan är väldigt, väldigt vacker. Speciellt i jultid, och mörker. Härligt friskt var det också, och vi passade på att skicka julhälsningar hit och dit.

Ett långt varmt bad senare - julbadet - så var det dags för Det Stora Julbordet. Jojjemen! Vi fick ganska bra platser och ett trevligt halländskt-norskt par satte sig bredvid, hälsade och presenterade sig. Klara färdiga gå - så attackerade vi. Massor av godis, även för mig.

När jag stod och beundrade efterrättsbordet kom en man fram till mig och sade "You have to have the rice pudding! No Christmas without rice pudding!" Han såg väldigt skeptisk ut när jag sa att jag kunde ta den till frukost imorgon istället, för att få rum med allt det andra goda som fanns. Han kom tillbaka efter en stund och undrade varför jag inte åt "lutefesk". Det visade sig att han var amerikan, med småländska rötter, och det var väldigt viktigt att äta rätt saker på jul. Lutefesk och risgrynsgröt - och helst en saffranskaka också, men den fick han nog åka till Kalmar för att äta, han såg den ingenstans.

Christian hittade också en mystisk bekant när han hämtade sin mat, så vi saknade inte samtalsämnen. Mot slutet av måltiden harklade sig bordsgrannen och sa "Ja, jag vet att det är väldigt osvenskt och konstigt, men jag skulle vilja fråga... 'Bor ni också på hotellet?'"

Det visade sig att de enbart bodde på Grand just i natt för att de bodde på den norska västkusten och skulle flyga till Indien på juldagen. Det går inga bra plan från Norge till Indien just då, så de gjorde det bästa av en lång resa och stannade till på Grand. De skrattade hjärtligt när vi berättade att vi faktiskt kunde gå hem.

Vi bestämde oss för ännu en promenad efter maten, för att smälta lite. Kungsträdgården låg öde och vacker i julnatten, den lystes upp av lampor här och där, och Christians cigarr.

Jul...

Nu är det jul igen. Vi är lite i otakt här, Christian älskar julen, vill ha traditionell julmat i veckorna två, tusen och en julklappar och pynt i varje hörn. Och utan julgran är det ingen jul, sådeså!

Jag vill inte ha nåt. Inget julpynt, ingen gran och inga presenter. Julmaten är helst hummer, ostron, julskinka och ungersk picksalami. Utan salami stannar Sverige!

Som två äkta makar jämkar vi ihop oss. Vi har gran, men inga elljusstakar. Inga julstjärnor heller. Hyacinter har vi tre stycken och vill Christian äta julmat så får han gärna laga. Det gör han nu. Två olika sorters köttbullar, prinskorvar, potatisgratäng och lite annat smått och gott. Imorse åt vi risgrynsgröt till frukost.

Plötsligt sa han "Äter du det som bjuds idag, eller har du speciella önskemål?" Jag stirrade mest på honom. Han såg inte ut att ha en hummer i rockärmen, så...

Vi har också kompromissat vad gäller presenter. Vi köper en present, gemensamt, till oss två. Eftersom det nu är sista gången vi har en jul bara för oss själva, utan en liten kotte, blir det en upplevelse. Så, imorgon klockan två prick checkar vi in på Grand Hotel. Rum med slottsutsikt. Vi äter julbord från klockan 19.30 till 22.00, sen gäller det att lista ut hur vi ska hinna bli hungriga till frukosten...

Kotten

Så här ser kotten ut nu. Söt, va?

Erfarenhet att luta sig mot

Ibland är det skönt att ha erfaret folk runtomkring sig. Messade med kusin Atott, de har en del barnsaker de vill bli av med nu när boysen börjar bli stora. Hennes gamla säng, bland annat, inköpt på NK 1968. Eftersom vi också ska få en tripp-trapp-stol från annat håll skrev jag "Vi måste verkligen flytta!!!"

Tillbaka kom, från en luttrad tvåbarnsmor i en etta på 41,5 kvm: "Det är ingen fara än, på några barn!". Hon har säkert rätt.

Hon har även sagt "Åh, barn får plats i ettor. Det är föräldrarna det är jobbigt för." och om inte hon vet, vem vet då?

Tungt...

Ibland är det tungt. Trots att jag inte gått upp mer än 5-6 kg. Trots att kotten inte väger mer än 230 gram så blir jag andfådd i uppförsbackarna. Speciellt när jag går med Christian, som skyndar fram mycket snabbare än jag orkar.

Det är då man önskar sig en förstående och öm make. Så jag säger "Vänta, jag orkar inte. Kotten är tung."

"Mm, 230 gram är väldigt jobbigt, jag förstår..." svarar min kärleksfulle och ömme make.

Att jag aldrig lär mig. Jag ska spara mina klagomål tills antingen a) jag har nåt att komma med eller b) är med någon som inte känner mig lika väl som min make, och alltså tycker synd om mig.

Från lilla syster såklart.

Kotten såg Kungen!

Eller, såg och såg. Jag hade ju jacka på mig. Men hörde gjorde den iallafall.

Jag och Tina bestämde oss för att gå och se på Gamla stans levande julkalender idag. Det satt en skylt på ett fönster på slottet när jag gick till jobbet imorse, så vi tänkte att det kunde vara kul. Vi var där i god tid och stod precis bakom linjen. "Vi har fått order från Säkerhetspolisen, ni får inte stå närmare än så här!" var det nån som sa och då undrade jag vem som skulle öppna fönstret.

Och visst var det så. Efter den vackra fanfaren kom där kungen och drottningen och öppnade fönstret, till den stora publikens jubel. Drottningen var fantastiskt klädd i en otroligt vacker vit päls. Tina, som just sagt "Nä, jag har inte kamera med mig, jag minns hellre saker själv än tittar på bilder." utbrast när kungaparet kom fram "KAMERAN!!!"

Kungen hälsade välkommen och sen var det ett litet tal, en luciakör och ytterligare lite kungaprat. Jätteroligt var det, och vi njöt i fulla drag av att kunna stå på fem meters avstånd från kungaparet, utan en enda säpogubbe inom synhåll. De var säkert där, men de syntes inte.

Ultraljud

Imorgon är det dags för det "stora" ultraljudet. Det är lite läskigt, faktiskt. Mår kotten bra därinne? Växer den och frodas? Jag märker ju inte så mycket av den, faktiskt.

Inte så jag skulle vilja ha en välriktad karatespark på urinblåsan, men en liten fiskstjärt mot magväggen skulle ju inte sitta fel. Så att vi vet att den har det bra därinne och vill kommunicera med oss.

Samtidigt, inga nyheter är goda nyheter. Jag har ju inte känt av att nåt skulle vara fel heller.

Jag får trösta mig med vad någon sade till sin treåring: "Varför var jag orolig för dig när du låg i magen??? Då visste jag ju var jag hade dig!"

Identitetskris?

Igårkväll var vi på ett jättetrevligt glöggparty hos taiwanesisk-svenska bekanta. Det var fyra gravida kvinnor där, inklusive mig. Min tanke:

"Jaha, tre taiwanesiskor och en svensk."

Fast på riktigt var det ju två taiwanesiskor och två svenskor. Jag räknade visst mig själv som taiwanes.

Tantrally, släktförvirring och julmarknad

Idag hade vi tantrally i Västerås, jag, kotten och morfar. Jag insåg i bilen på vägen dit att jag måste vänja mig av vid att mina föräldrar i första hand är mina föräldrar. Om ett år, ungefär, kommer de att vara kottens mormor och morfar. Och när jag pratar om farfar måste jag förtydliga "Min farfar, inte din." Lustigt. Man vänjer sig säkert.

Vi började tantrallyt hos gudmor, snart gudmormor. Hon hade en av sina bättre dagar och sträckte sig mot kotten/magen så fort hon fick se oss. Spettekakan var uppskattad, precis som förra året, och likaså misteln. Vi hittade en tom fläck att hänga den på, nu hänger där fem mistlar i olika vissenhetsgrad. Vi pratade ett tag och berättade om allt nytt som hänt sen sist. När vi gick därifrån satte sig kottens morfar vid sängen och sa "Du vet att CJ är död?" "Jaaa!" svarade gudmor bestämt medan jag tänkte "Håller han på att bli senil nu, det sa han ju förra gången..."

Han ville bara testa om hon hängde med, och det gjorde hon definitivt. Och jag med.

Nästa anhalt var faster Siv (Undrar vad hon blir för kotten. Det blir nog bara faster, som för mig. Fast hon är kottens morfars faster...) och hennes fantastiska kakfat. Även här levererade vi mistel. Faster är helt otrolig på att baka och hennes kakfat går inte av för hackor ("Men jag tror jag missade någon sort åt er..."). Hon skrattade gott när hon fick höra att med hennes kakfat skulle nog kottefar definitivt döpa om Kotten till Gotten...

Sen var det dags för traditionell julmarknad. Fast först tog vi en sväng i skogen och plockade en handfull trattkantareller. Lagom till en smörgås, ungefär.

Kottens morfar känner alla på julmarknaden, så det är lika bra att inte vänta på honom, utan gå runt på egen hand. Jag känner bara kottens syssling pepparkaksförsäljerskan och min egen kusinfru. Sen känner alla som känner kottens morfar mig, men oftast känner de knappt igen mig. "Nämen!! Dig har jag inte sett sen du var så hääääär liten!" hörde jag för första gången på rätt länge. Repliken "Du är ganska lik far din!" har jag dock hört ofta även på senare tid. Jag undrar vad kotten kommer att få höra?

Vill ha

Kotten vill ha en sån här. Kusin Manne har gjort siten och boken är bedårande!

http://www.barnbyran.se/bom/index.html

"Gotten"

Ibland är Kottens pappa lite fräck. Bara för att jag äter lite chokladkaka, en lussebulle eller två, en liten chokladbit som nån hade glömt, varm choklad... och sånt på jobbet. Så säger han att Kotten snart får byta namn till Gotten. *muttrar*

Jag ska be att få tala om att igår var det minsann han som åt upp alla MINA chips. För han hade ätit upp sina egna redan. Jag fick bara lite skräp på botten av påsen, när jag ätit upp min nyttiga grapefrukt.

Kottens nya kompisar

Ibland känns det som att vi har haft lite svårt att få barn. Bara ibland, när vi tänker tillbaka på missfallet i våras. Egentligen har det ju gått som på räls, nästan. Förutom lite solkurvor, alltså.

Idag fick jag veta att en kompis precis testat positivt. När man är född utan fungerande äggstockar är det STORT. Äggdonation och konstgjord befruktning, det är inte gjort i en handvändning. Vi är lika gamla och har känt varandra sen vi var 15 (även om vi inte haft regelbunden kontakt) så det känns jättekul. Vi får varsin liten gris nästa år, om allt går väl. Och det håller kotten tummarna för, när den inte suger på dem!

Barnvakt

Igår var vi barnvakter till Kottens sysslingar. De rusade runt och lekte racerbilar i en timme ungefär, sen slocknade de som små ljus. Knappt att Hugo orkade dricka upp vällingen ens, innan han började snarka. Tom var lite svårare att få att somna, men en låååång sagostund gjorde sitt till.

Det var riktigt mysigt att sitta där mitt i sängen med två små nakenfisar runt sig.

Mammakläder!

Idag har vi varit på Mammornas Second Hand på Bergsgatan. Det var ju Cecilias idé en gång i tiden, att sälja mammakläder i andra hand - man använder dem inte så himla länge, egentligen.

Det var en jättetrevlig tjej i butiken som sprang som en tätting med alla grejor jag ville ha och inte ville ha, och Christian blev alldeles ifrånsprungen. Han tröstade sig med pepparkakor.

Jag köpte två par mammajeans och ett par vanliga mammabyxor, samt två tröjor. En kofta och en tröja. Jättenöjd är jag. Och jätteskönt är det att ha jeans som inte klämmer om magen! Nu kan jag släppa kotten fri och magen syns mycket mer än när jag har mina vanliga byxor på sig!

5 kilo

För två veckor sen, när vi åkte och hälsade på Kottens farfar, stal jag ett par av Christians jeans. De hade jättehög midja och satt perfekt. Supersköna och ingångna var de.

Idag tänkte jag stjäla dem igen, för att köra casual Friday. Det gick inte! De var jätteobekväma. Det gick att knäppa dem, men det var knappt. Eller blixtlåst, kanske.

Vågen visar på fem kilo plus. Efter jättepizzan igårkväll. Så fyra och ett halvt, iallafall. Tänka sig, det börjar märkas att det händer nåt! Äntligen!

Lååååång väntan

Jag har alltid trott (om jag nu har funderat över det) att en graviditet går fort. Jag menar, man träffar nån och det syns inget. Så får man sen veta att hon är gravid. Så träffas man nån gång och ser en liten mage, och sen - whoops - så finns en liten bebis. Medan jag typ har gått till jobbet några gånger och knappt märkt nåt.

Nu vet jag - så är det alltså inte. Det är en jättelång tid! Det går superlångsamt och ingenting syns. Ingen märker nåt, trots att kroppen ser ut som en säl.

Nåja, jag ska inte klaga. Jag har ju hittills haft en väldigt lätt graviditet, mått finfint hela tiden och inte haft några symptom alls, nästan. Jo, igår var jag arg. Helt utan anledning. Christian fick akta sig, annars bet jag honom. Hårt. Men det gick över, det med.

Komma ut

Idag har jag kommit ut på jobbet. Igår berättade jag för tjiefen att det är nåt på gång, efter att hon sagt att jag med största sannolikhet skulle kunna jobba kvar efter nyår. Sen fick jag ett samtal från en av tjejerna - hon som rekryterade mig - som jobbade hemma och hon slutade med "Du jobbar väl inte för mycket nu? Du får inte jobba ihjäl dig!!" och det lät som om hon visste. Så jag mailade "vet du att jag gräddar bullar, eller?" och då ringde det genast igen. Det visste hon inte.

Sen berättade jag på avdelningsfikat också. Så nu vet de flesta. Det är bra. Någon hade misstänkt något och någon sa att jag ser lite annorlunda ut jämfört med när jag började.

Liten mage, kanske?

Det känns som om det snart, kanske, börjar synas en liten aning. Det vore ju rätt skoj. Det är trist att sammanfatta min graviditet i "Det har gått 16 veckor, jag har gått upp två-tre kilo och det syns ingenting." Men det är ju så det är. Än så länge.

Språkgeni!

Vi har kommit fram till att kotten säkert blir ett språkgeni! Farmor pratade ungerska, mormor pratar finska. Morfar är en fena på tyska, moster talar hebreiska. Pappa talar bättre engelska än de flesta och mamma är praktiskt taget kines. Det måste ju bli ett språkgeni av den påbrån.

Vinkivink

Kotten vinkar till sina kompisar i Indien. Snart ses vi, fast i Taipei!

Först?

Det här är ju vårt första barn. Nästa gång kommer jag veta hur det känns när det sparkar första gången. Eller första gången när jag mår illa. Men för Christian kommer det vara precis likadant som den här gången. Han kommer inte vara först med att känna att barnet sparkar. Inte kommer han vara först med att känna att vattnet går eller nåt liknande.

Ibland är det hårt att vara modern pappa och vilja vara delaktig i allt.

Bensprattel?

Jag var och fick akupunktur idag. Det har jag inte fått på jättelänge, för det får man inte få när man är i första trimestern av graviditeten, dvs de första 12 veckorna. Så jag såg verkligen fram emot det idag!

La mig på magen och fick massor av nålar i nacken, för att lätta huvudvärken som varit min ständiga vän de senaste dagarna. Efter en stund började det sprattla i magen. Eller så var det bara frukosten som var på väg ner. Jag är inte helt säker.

Jag hade rätt

Attans, igen. Jag hade helt rätt. Idag när jag bad Christian göra nåt åt mig tittade han illmarigt på mig och sa "Jag är gravid!". Jag har nog överanvänt det där. Får vänta några månader och när jag är stor och tung och sur så kanske det går bra igen. Kanske. Klantigt!

Det händer inte mycket...

Tja. Det händer verkligen inte mycket. Jag är rädd för att jag har överanvänt mitt främsta vapen - hur ska det gå sen när jag verkligen behöver det? Idag ville jag inte bära en grej och gav den till Christian med repliken "Jag är ju gravid!" Han garvade mest. "Den väger ungefär ett halvkilo, det klarar du nog."

Attans.

Tumsugare

Vi var och tittade på kotten idag. Den låg och sög på tummen och sparkade lite när barnmorskan knackade på den med ultraljudet. Jättesöt var den. Foton fick vi också.

Vi gjorde alltså nackuppklarningstest idag. Tillsammans med blodprovet som jag lämnade för någon vecka sen visade det en risk för att kotten skulle ha Downs Syndrom på 1:20 000. Om man bara räknar på åldern (vilket iofs inte är någon tillförlitlig räkning) så är det en risk på 1:284. Man kan inte ha lägre risk än en på tjugotusen, sa barnmorskan. Så det låter ju alldeles utmärkt.

"Vi rekommenderar inget fostervattensprov" sa hon. "Det är ju en missfallsrisk på en på tvåhundra när man gör det..."

Vi följer hennes rekommendation.

Tyvärr kan vi inte visa ultraljudet, vi har ingen scanner. Men ungefär såhär ser kotte ut.

Bild från http://minnert.blogspot.com såklart.

Jordbävning

På vägen hem från en fantastiskt trevlig midddag igårkväll ramlade jag. Jag, spik nykter, gåendes bredvid två lagom glada pojkar, trampade snett på en cykelbanekant och flög handlöst i backen. Landade på knän och händer, och påsen jag hade i handen flög med en smäll i marken. Flaskan som låg i gick i tusen bitar och spred sitt innehåll - god muscatel - över min mössa.

Skrubbsår på knäna och lite ömhet i kroppen blev resultatet. För kotten kändes det nog som en mindre jordbävning. Kanske en 4.1 på lagom djup nivå, en bit bort?

Bygga drömbarn

Vi har funderat lite på önskemål. Förutom det självklara, en frisk och lycklig bebis. Så hör upp nu!

• Ta mammas tänder. Fast, det är klart. Då måste du ha tandställning...
  
• Ta pappas färger och tålighet för sol, det är roligare.
  
• Ta dock mammas fina hy, för pappa får finnar.
  
• Att barn ärver intelligens från mamman är vetenskapligt bevisat, så det är lugnt.
  
• Pappa hävdar att du ska ta hans humor men jag är inte helt säker. Då skulle du ju liksom lika gärna kunna ta morfars...
  
• Ta mammas totala avsaknad av städsinne, det blir enklare så. Du vill inte bli pedant som pappa.
  

Hallå?

Ibland undrar jag. Det är väl det som är den läskiga fasen. Är det verkligen någon därinne? Jag mår inte illa, jag har inte gått upp i vikt (får ju på mig ringarna igen) och ingenting syns om jag inte sätter på mig en chick stretchig tunika. Så... Bor det någon därinne egentligen? "Du har ju ingen mens" konstaterade Christian när jag funderade imorse. Och det stämmer ju. Nåt är det.

Och ibland blir jag så otroligt förbannad, på absolut ingenting. Skriker och gråter och har mig. Det gör jag sällan annars, så jag skyller det på kotten. Bekvämt!

Magsjuk

Magsjuka är inte skoj. Troligen är det bara nåt dumt jag ätit. Fisksoppan igår, kanske. Eftersom Christian inte blivit sjuk, menar jag.

Nåja. Morgonsjuka lär det ju inte vara, jag är ju förbi den perioden. Så jag är nog frisk imorgon. För det är inte vinterkräksjukan, det har jag bestämt. Jag mår ändå för bra för att det ska vara den.

Muminmamma

Hej och hå. Jag har fortfarande inte gått upp mer än kanske två kilo. Men kroppen har börjat omfördela sina resurser där den tycker att den mest behöver dem. Jag håller inte riktigt med om prioriteringarna.

Idag var jag och handlade kläder tillsammans med mina två klädänglar, Mallan och Cecilia. De var heroiska och försökte få mig att tycka att jag var jättefin i långa, lite klockade tunikor. Jag tyckte mest att jag såg spolformad ut, eller som Muminmamman, ungefär. Inte så smickrande, milt sagt.

Hur gick det till, undrar jag? Varför har plötsligt allt kroppsfett lagts på höfter och mage och min tidigare ganska markerade midja lagt sig under bysten? Det blir nog bättre när jag har en mage att klä på, och inte som nu, en oformlig, okänd kropp som inget vill sitta fast på. Utom fett. Det är nog bra för kotten, då kan den inte slå sig så lätt.

Det blev ett par mammabyxor, en lång grå kofta, en tröja och ett par strumpbyxor. Sen gav jag upp. Och Malin också. Cecilia hade sedan länge försvunnit...

Första MVC-besöket

Så var det då dags för första besöket på MVC. Det gav inte så mycket, tycker jag. Tog blodprov och urinprov och allt såg bra ut.

"Vi rekommenderar att man inte läser så mycket på Internet" sa hon också. "Då blir man bara så orolig..."

Jo, en sak var lite rolig. När det var dags för urinprov frågade hon inte ens om jag var kissnödig, det var bara "Gå in här och kissa i den här koppen." Jag misstänker att de flesta gravida kvinnor är kissnödiga konstant, så man behöver inte fråga.

Och NU är jag i vecka 13. Inte förra veckan. Nåja, det spelar ju mindre roll. Nästa vecka är det dags för NUPP-testet.

Grisen

Ja, grisen. Jag är en gris och det blir kotte också. Vad innebär då det?

* Grisen är generös och naturlig och ser positivt på det mesta. Grisen tycker att livet är till för att man ska kunna njuta av det. För kineserna är en gris i familjen stor lycka. Enligt dem finns inget ärligare djur och inget annat djur som är berett att vara mer till lags. Den alltid lika populära, välinformerade och sällskapskära Grisen är den givna medelpunkten vid alla sammankomster.

* Grisar tror på sig själva, är sociala, pålitliga och otroligt målmedvetna. Grisar älskar fred och lugn. De hatar argumenteringar och försöker att lugna ned båda sidor för att få lugn. I deras liv skapar de djupa och livslånga förhållanden och vänskap. Grisar tycker om social samvaro och fester. De letar alltid efter lite skoj.

Alla tecknade bilder kommer såklart från http://minnert.blogspot.com

* När en gris väl har bestämt sig, finns det inget som kan ändra deras inställning. Innan de har bestämt sig har de lagt ner en ansenlig tid på att väga för och nackdelar. De vill definitivt undvika komplikationer. Problemet med detta är att de ibland därför missar tillfället för att det tar för lång tid att greppa det. Hur som helst tror grisar på mirakel och just därför händer dessa ofta. De är obotliga optimister. Lyckan ler mot en gris.

* Grisen litar på alla och tror på vad de säger. De är osjälviska och hjälper gärna andra. Trots detta är de intelligenta och kan ta vara på sig själva. Såra inte en gris för de kan bära på detta i många år. Även om de inte visar det så sårar man lätt en gris. De har svårt för att säga nej men önskar ofta att de hade gjort det.

Den läskiga fasen

Nu är jag tydligen inne i det som kallas den läskiga fasen av graviditeten. Illamåendet och andra mystiska symptom har plötsligt upphört. Ingenting tyder på att man är gravid.

Tack och lov är jag inte speciellt orolig. Jag har inte varit så orolig alls, förutom den gången då en väninna berättade att hon hade haft en missed abortion och jag oroade mig hela natten. Sen mådde jag superilla dagen därpå och slutade oroa mig.

Nu känner jag livmodern strax ovanför blygdbenet, vilket enbart en "erfaren barnmorska" ska kunna göra i den vecka jag är i - 13 - så jag tror allt kommer att gå bra. Det enda som möjligen skulle kunna oroa mig är att jag blir jättestor. Om livmodern känns redan nu, menar jag. Men det löser sig, det också.

Vad som är jätteskönt är att den otroliga tröttheten börjar ge med sig. Nu orkar jag vara vaken till och med någon kvart efter klockan tio! Superskönt efter att ha gått och lagt mig vid halvnio i några veckor. Illamåendet börjar också ge vika, nu blir jag bara supertrött när jag inte äter regelbundet. Så jag försöker småäta frukt och nötter så mycket som möjligt, för att slippa vara en ragata. Fast Christian säger att jag är ganska snäll, och att om det inte blir värre kan vi skaffa fler barn. Haha.

Ett och ett halvt kilo har jag gått upp nu, på tolv-tretton veckor. Det låter rätt lagom.

I helgen kommer Mallanbrallan ner till Stockholm och ska shoppa med mig. Det behövs! Jag har inga kläder. Byxorna passar inte och jag har inga som helst tröjor och koftor. Shopping, here we come!

Pysslig

Jag är väldigt pysslig. Man blir det när man är hemmafru, tror jag. Eller så är det bara jag. Matpysslig, alltså.

Så funderar jag hela tiden på vad vi kan göra för nåt skoj som vi kan ge till kotte när h*n är stor. Jag fick ju en slånbärslikörsflaska märkt "Oktober 1971" av mina föräldrar när jag fyllde 21. Och jag är född i december 1971.

Jag misstänker att kvittenmarmeladen jag just kokat inte kommer att hålla sig till maj 2028, så jag försöker hitta på nåt annat. Troligen funkar inte cidern vi gör heller. Och inte ska vi göra calvados av den, så jag funderar vidare. Kanske lite nyponsherry? Jag fick ett bra recept idag:

2,5 l knappt mogna nypon
3 l vatten
1,5 kg socker

Ansa nyponen, men inte för mycket. De naturliga jästsvamparna finns på skalen och i fnsaet, så skölj inte. Lägg nyponen i en kruka, ett saltglaserat höganäskrus är perfekt för ändamålet. Koka en sockerlag och låt den kallna. Häll den sedan över nyponen. Täck kruset med ett fat.

Redan nästa dag har nyponen flutit upp till ytan. Jäsningen är igång. Nu vidtar det magiska. Rör om i kruset en gång om dagen och lägg sedan tillbaka locket. När alla nypon sjunkit till botten är jäsningen klar. Då är det dags att tappa vinet på flaskor, utan att få med bottensatsen.

Sedan är det bara att vänta medan vinet klarnar och mognar i smak. Ju längre tid desto bättre. Efter 5 år är sherryn perfekt (enligt boken).

Tja, fem eller 25 år, spelar det någon roll?

Även du...

Jomen, även jag. Även jag har bestämt mig för att redovisa mitt liv på nätet. Men inte främst mitt liv, utan det nya lilla livet som nu valt att växa i mig. I elva veckor har det hållit på att växa och nu säger alla sajter som vet att det är ungefär 2,5 cm långt. Eller stort. Tänka sig.

Jag har knappt gått upp något alls i vikt, bara ca 4-5 hekto. Dock har dessa hekton, eller iallafall delar av dem, valt att sätta sig på lillfingrarna. Det innebär att jag inte får på mig mina ringar längre. Vigselringen är ganska stor, så den går, men de andra fick tji. Nåja, så länge byxor och tröjor sitter någorlunda får man väl vara ganska glad?

Annars mår jag väl ganska bra. Illamående ibland, men har sluppit springa och spy. Blodsockret rasar snabbt och jag vill gärna äta varannan timme. Inga mystiska matbegär, även om glass och andra sötsaker såklart är väldigt gott... Vill gärna ha fräsch mat, sallader och liknande. Helst inga kladdiga såser.

Jag fick en bild.

Christian trodde att jag fått spel häromdagen när jag glatt slevade i mig kall spagetti. Han blev nog besviken när jag sa att jag alltid älskat att äta det.

Storken ska komma i mitten på maj, säger de som vet. Själv hoppas jag mest på att lägenhetsstorken kommer först. Det vore rätt trevligt. Men, trångboddhetsexperten säger "Barn får plats i ettor, det är föräldrarna det är jobbigt för." och det får man väl tro på.

Arkiv

Kategorier