| 
| 
| 
| 
|
Hormoner, hormoner...
Hormoner är ena riktiga jobbiga saker. Dels har vi det där som far runt och orsakar foglossningen, och sen är det ett gäng andra som åker runt och gör mig konstig. Nu gråter jag. För precis allt. Värre än tidigare, alltså. Jag som alltid haft lätt för att gråta har nu löjligt lätt för att gråta, för absolut ingenting. Som tur är har jag en make som är ganska förstående och jag kan luta mig mot hans trygga bröst och snyfta en stund. Fast när jag gråter klockan sex på morgonen är han inte riktigt lika förstående. Bara nästan. Sen har vi det där med att bli arg. Att ha kort stubin. Jösses, vad fånig jag är! Snäser och fnyser åt min stackars man som inte fattar ett jota. Vad har han gjort? Ingenting. Men han står ut med det också. Jag visste väl att det var ett bra val.