| 
| 
| 
| 
|
Utvecklat samhälle?
I SvD imorse stod följande att läsa: "Drygt en tredjedel av de svenska spädbarnen har inte lyckats knyta an till sina vårdare på ett tryggt sätt. Samtidigt söker allt fler spädbarnsföräldrar hjälp för sina svårigheter med att bli förälder. Det visar Barnombudsmannens årsrapport." Det är verkligen tragiskt. Vårt samhälle går mot högre och högre utveckling, vi kan göra vad som helst, vi har frihet att välja precis vad vi vill, vi kan resa, läsa, jobba eller helt enkelt strunta i allt och bara utveckla oss själva hemma på kammaren. Och ändå så lyckas vi inte med det som ändå måste vara viktigast av allt. Att ha normala och kärleksfulla relationer till människor runtomkring oss, våra barn, föräldrar, släkt, vänner och andra. Fler och fler klarar inte av en kraschad kärleksrelation utan att gå till en psykolog. Man klarar inte av en skilsmässa eller annat för att man inte vet hur det känns att vara ledsen, inte vet att det (oftast) går över och att man går starkare ur en kris. Kanske för att vi inte har någon att prata med, helt enkelt? "Folk kan bara ha relationer över msn." sa Christian imorse när han läste artikeln. Och till viss del stämmer det nog. Enkelt och kravlöst, man kan stänga av när det blir för jobbigt. Det är ju dock svårt med en liten nyföding. De skriver ju inte så bra. Att föräldrar inte lyckas knyta an till sitt nyfödda barn skrämmer mig rejält. Varför? Hur? Jag vet inte, jag har ju inte ens barn än. Men borde inte det vara något som alla kan någorlunda intuitivt? Självklart kan komplikationer uppstå, förlossningsdepressioner etc, men det är ju det vi har sjukvården till, att ta hand om oss när vi verkligen är sjuka. Anknytningen borde vi klara på egen hand. Eller?