En föraning...

Idag har jag en liten föraning om hur det är att vara sömnlös. Fast förhoppningsvis kommer jag att må bättre än så här när kotten kommer.

Igår gjorde jag nämligen något dumt. Jag tänkte "spara mina höfttimmar", dvs inte ligga ner i sängen innan jag skulle sova, för att kunna sova så länge som möjligt innan höfterna omöjliggjorde mer sussande. Så jag pallade upp fjorton kuddar i sängen och satte mig bekvämt för att läsa en riktigt bra bok i ett par timmar. Inga problem.

Förrän vid halv två inatt, när spänningshuvudvärken slog till. Jag hade nog legat med ganska ordentligt uppdragna axlar. Tog en alvedon, försökte somna om. Gick sådär. Vaknade väl en gång i halvtimmen, mot en gång i timmen i vanliga fall.

Vid halv fem gav jag upp och åt frukost, för att kunna ta en alvedon till. En gång i en forntid sa nämligen Berit att alvedon funkar bäst när man tar den precis före maten. Så det gjorde jag. Inte fan hjälpte det. Jag försökte sova men gav upp igen och tittade på Nannyakuten på TV5 istället.

Vid halv åtta var jag helt slut. Totalt färdig av smärta och sömnbrist. Så jag väckte maken och tvingade honom att massera mig. Det hjälpte i en timme eller så. Sen duschade jag hett i säkert en halvtimme. Det hjälpte också en stund.

Sen gav jag upp och gick på frukostjakt! Hungrig var jag, så det blev en hel drös med småfrallor från närbutiken. Perfekt. Och klockan närmade sig tio, så det var helt ok med frukost nr två. Och två alvedon.

Sen dess har jag dåsat, läst och försökt vila. Huvudvärken har gett med sig en aning och är inte så aggressiv längre. Tack och lov.