| 
| 
| 
| 
|
Nya byxor!
Kotten fick flera presenter idag! Igår kom en tröja från Kicki i Uppsala och idag kom ett paket från kollegorna på SI. En tröja och ett par byxor. Byxorna var dock lite små - storlek 50. Kotten var ju en stor klimp på 52 cm redan när han tittade ut, så jag frågade om de gick att byta. Pga en lång historia som jag inte ens ska försöka göra kort, gick det inte. Så vi klädde på honom dem ändå. De är jättefina! Han fick ha dem när vi gick vår första promenad, till parken. 
Här är underverket!
Får vi lov att presentera *trumvirvel* Mr. Kotten! Kotten gillar att sova på sidan. Perfekt imitation av "Tänkaren"...
Nu har kotten fått kläder på sig också!
Dagens gissningstävling
Vad är detta? Alla får gissa utom Atott, som får komma med det rätta svaret sen... 
Min syn på magen...
Jag skulle faktiskt vilja meddela att när jag tittar på min mage är den inte så himla stor. Det är klart att den skymmer vissa bitar av mig och gör att det är svårt att böja sig ner och så. Men den ser inte så stor ut, här uppifrån. Så här ungefär. Christian tyckte att jag behövde revidera min uppfattning. Så han tog en bild ur hans synvinkel. Då ser det ut såhär. Och den ser ju faktiskt... lite större ut om man tittar från andra sidan köksbordet. Kanske lite. Aningens...
Stor mage...
Många frågar hur jag egentligen ser ut... Magen är stor som en medicinboll, helt enkelt. Håll till godo med en bild. Här ser man även kottens bänk, speldosa och en del kläder...
Kuddar, igen
Vår hemmagjorda kudde visade sig fungera över förväntan bra. Jag fick tipset av kollega Harran att gå till Ålle (Åhléns för er icke-stockholmare...) och se om de möjligen hade skumgummi. De hade skumgummi för stolsdynor, fyrkantiga plattor, ca 1,5 cm tjocka. Jag köpte ett fyrpack. Så mätte vi magen, kollade barnmorskans kurva om hur stor den skulle kunna tänkas bli och skred till verket. De fyra plattorna klipptes till i varierande storlek. Christian sprang mellan köksbordet och hockeymatchen. När de så var tillklippta och avfasade virade vi vadd om det hela och petade in det i ett (iofs alldeles för stort) örngott. Det visade sig passa alldeles perfekt, nästan. Lite höga kanter ovan och nedan magen, men det är lätt fixat. Nu har jag stöd för magen och behöver bara vända mig fyra-fem gånger per natt för att undvika det värsta höftontet. Dock måste jag ju fortfarande varje gång släpa runt kuddarna, både den stora mellan knäna och den mindre under magen. Nåja, det är ett mindre problem, ändå.
Kottens nya hem
Jomen. Kottens nya hem är en fin tvåa på översta våningen, finfint planerad, underbart kök och med kakelugn. Där ska den nog trivas. Planlösning:
Ungrare...?
Lillasyster har vissa förutfattade meningar om ungrare. Såhär tror hon att kotten ser ut när den säger mamma på ungerska.
Elefantben
När jag kliver upp ur vattengympabassängen undrar jag om det verkligen är mina ben jag står på. De känns snarare som ett par elefantben som hängts på mig. Tunga och trötta. Jag som nyss var lätt som en liten fjäder under foglossningsvattengympan. Bild från Lillasyster, såklart!
Tungt...
Ibland är det tungt. Trots att jag inte gått upp mer än 5-6 kg. Trots att kotten inte väger mer än 230 gram så blir jag andfådd i uppförsbackarna. Speciellt när jag går med Christian, som skyndar fram mycket snabbare än jag orkar. Det är då man önskar sig en förstående och öm make. Så jag säger "Vänta, jag orkar inte. Kotten är tung." "Mm, 230 gram är väldigt jobbigt, jag förstår..." svarar min kärleksfulle och ömme make. Att jag aldrig lär mig. Jag ska spara mina klagomål tills antingen a) jag har nåt att komma med eller b) är med någon som inte känner mig lika väl som min make, och alltså tycker synd om mig. 
Från lilla syster såklart.
Tumsugare
Vi var och tittade på kotten idag. Den låg och sög på tummen och sparkade lite när barnmorskan knackade på den med ultraljudet. Jättesöt var den. Foton fick vi också. Vi gjorde alltså nackuppklarningstest idag. Tillsammans med blodprovet som jag lämnade för någon vecka sen visade det en risk för att kotten skulle ha Downs Syndrom på 1:20 000. Om man bara räknar på åldern (vilket iofs inte är någon tillförlitlig räkning) så är det en risk på 1:284. Man kan inte ha lägre risk än en på tjugotusen, sa barnmorskan. Så det låter ju alldeles utmärkt. "Vi rekommenderar inget fostervattensprov" sa hon. "Det är ju en missfallsrisk på en på tvåhundra när man gör det..." Vi följer hennes rekommendation. Tyvärr kan vi inte visa ultraljudet, vi har ingen scanner. Men ungefär såhär ser kotte ut. 
Bild från http://minnert.blogspot.com såklart.
Grisen
Ja, grisen. Jag är en gris och det blir kotte också. Vad innebär då det? * Grisen är generös och naturlig och ser positivt på det mesta. Grisen tycker att livet är till för att man ska kunna njuta av det. För kineserna är en gris i familjen stor lycka. Enligt dem finns inget ärligare djur och inget annat djur som är berett att vara mer till lags. Den alltid lika populära, välinformerade och sällskapskära Grisen är den givna medelpunkten vid alla sammankomster. * Grisar tror på sig själva, är sociala, pålitliga och otroligt målmedvetna. Grisar älskar fred och lugn. De hatar argumenteringar och försöker att lugna ned båda sidor för att få lugn. I deras liv skapar de djupa och livslånga förhållanden och vänskap. Grisar tycker om social samvaro och fester. De letar alltid efter lite skoj. * När en gris väl har bestämt sig, finns det inget som kan ändra deras inställning. Innan de har bestämt sig har de lagt ner en ansenlig tid på att väga för och nackdelar. De vill definitivt undvika komplikationer. Problemet med detta är att de ibland därför missar tillfället för att det tar för lång tid att greppa det. Hur som helst tror grisar på mirakel och just därför händer dessa ofta. De är obotliga optimister. Lyckan ler mot en gris. * Grisen litar på alla och tror på vad de säger. De är osjälviska och hjälper gärna andra. Trots detta är de intelligenta och kan ta vara på sig själva. Såra inte en gris för de kan bära på detta i många år. Även om de inte visar det så sårar man lätt en gris. De har svårt för att säga nej men önskar ofta att de hade gjort det.
Alla tecknade bilder kommer såklart från http://minnert.blogspot.com
Även du...
Jomen, även jag. Även jag har bestämt mig för att redovisa mitt liv på nätet. Men inte främst mitt liv, utan det nya lilla livet som nu valt att växa i mig. I elva veckor har det hållit på att växa och nu säger alla sajter som vet att det är ungefär 2,5 cm långt. Eller stort. Tänka sig. Jag har knappt gått upp något alls i vikt, bara ca 4-5 hekto. Dock har dessa hekton, eller iallafall delar av dem, valt att sätta sig på lillfingrarna. Det innebär att jag inte får på mig mina ringar längre. Vigselringen är ganska stor, så den går, men de andra fick tji. Nåja, så länge byxor och tröjor sitter någorlunda får man väl vara ganska glad? Annars mår jag väl ganska bra. Illamående ibland, men har sluppit springa och spy. Blodsockret rasar snabbt och jag vill gärna äta varannan timme. Inga mystiska matbegär, även om glass och andra sötsaker såklart är väldigt gott... Vill gärna ha fräsch mat, sallader och liknande. Helst inga kladdiga såser. Jag fick en bild. Christian trodde att jag fått spel häromdagen när jag glatt slevade i mig kall spagetti. Han blev nog besviken när jag sa att jag alltid älskat att äta det. Storken ska komma i mitten på maj, säger de som vet. Själv hoppas jag mest på att lägenhetsstorken kommer först. Det vore rätt trevligt. Men, trångboddhetsexperten säger "Barn får plats i ettor, det är föräldrarna det är jobbigt för." och det får man väl tro på.