| 
| 
| 
| 
|
Kotten har fått namn!
Rickard Werner Sandor Ridderstolpe Det är i och för sig bara tre av de namn han kallas dagligen. - kottis och mer i samma stil. ***Och här är nya bloggen***
- skruttis
- prinskorv
- fnotten
- sötis
- odåga
- matmonster
....
Följ med på Rickards vidare äventyr!!
Rickardvecka
Det är Rickardvecka hos Minna Illustrationer! Skynda att fynda!
Sömn
För ett tag sen skrev jag att jag hoppades få sova när kotten kom. Jag måste säga att de nätter Rickard sover bra så sover jag också otroligt bra! Borta är värken i höfterna, problemet att vända sig om, kuddarna mellan knäna, domningarna i händerna. Underbart att kunna sova på rygg eller mage, att kunna röra mig obehindrat i sängen. Förutom när Rickard ligger klistrad mot mig och äter i min armhåla, i brist på bättre mat...
Stor kille
Rickard har gått upp ca 300 gram till och väger nu 4720 gram. Och blivit 4 cm längre - hela 56 cm ståtar vi med nu. Det börjar nästan bli bråttom att använda alla fina presenter vi fått. Det dimper in då och då, tack till Hanna för liten björn, tack till Dobase för superfin PoP-body, tack till Cecilia för underbar svart body som han ska få på sig när han kommer in efter promenaden med morfar och tack till moster och Kemisten för eld i baken. Tack till gammelfaster och farfar för blommor och gullig bagge. Och stort tack till mormor och morfar för den fantastiska filmkameran, så att vi kan dokumentera honom ordentligt. Första filmen var - naturligtvis - på knottet när han sov... Snacka om lyriska föräldrar!!!
Hot eller löfte?
Rickard var tokig inatt. Vred sig som en liten mask halva natten, trots rapar och pruttar. Imorse började han äta vid halv fem, gjorde ett kort uppehåll - när han fick sova på pappas mage - till ca sex och åt sen till tio. Jag var nästan helt förstörd. Såret gapar stort på bröstet varje gång han ammat. Ont!!! Jag gav upp och talade om för honom att morfar skulle komma snart - och ser man på. På tre röda låg det lilla knyttet och sov sin skönhetssömn. Vet inte om det var ett hot eller ett löfte som gjorde att han blev så snäll. Nu är han ute och går med morfar i det fantastiska vädret och jag kan tvätta, duscha och äta. Underbart!
Amning - aj!
Rickard har massakrerat mina stackars bröst den sista tiden. Varje amning är en plåga, jag skriker när han biter tag. Så jag vände mig till amningsmottagningen på BB Stockholm och fick prata med en barnmorska. Hon såg genast att vi gjorde tokfel! Rickard låg för långt ifrån, hade fel tag, låg för långt upp... Så hon tog ett stadigt tag i honom och ett tag i mitt bröst och tryckte till. Och tryckte igen. Och på ryggen, på huvudet. Han protesterade högljutt. "En bestämd liten herre, det här..." var kommentaren. Jäklar, så hon tryckte och drog i honom! Jag blev helt förskräckt. Men till slut fick han ju till taget, och låg där och åt förnöjt. Efter att ha protesterat ett bra tag - han har ju vant sig vid sitt lite lösa, slappa sätt att amma, att nu ligga där med en hand i ryggen och en i nacken och näsan djupt nere i bröstet måste varit väldigt konstigt. Vi provade själva en gång - jäkligt krångligt att hålla i honom med ena handen och "forma bröstet" med den andra, samtidigt som man ska vänta på att han gapar tillräckligt stort och dessutom hålla hans ena hand under bröstet och hålla undan den andra. Phu, jag blev alldeles svettig! Men det gick iallafall. Fast när vi kom hem tyckte han att när den där starka tanten inte var med så kunde man nog göra som man ville. Nu är varje amning en kamp mellan honom och mig. Jag trycker in honom i bröstet och han hämnas med att ta helfel tag. Och jag tar loss honom och börjar om. Förhoppningsvis lär vi oss snart och då blir det underbart. Två månader tar det att lära sig att amma, sade barnmorskan. Vi har gjort fel i en månad, så vi har två månader kvar. Jippi... Tålamod...
Napp - haha!!
Trodde vi ja. Nappen duger inte till mycket. Speciellt inte när han är arg och hysterisk. Då är det bara en sak som duger. Men ibland inte ens det. Av någon anledning blir han ibland förvirrad och vet inte hur man äter. Tappar bröstet och tar nytt tag, suger in bröstvårtan utan att gapa. Det gör så ont att jag nästan skriker. Han hackar med huvudet, söker bröstet, håller munnen över men stänger inte munnen. Fruktansvärt frusterande!
Napp!
Jomen. Kotten är ett nappbarn. Efter trasiga bröstvårtor, kräkningar av för mycket mjölk och att han fortfarande ville ha mer, gav vi upp och skaffade napp. Underbart! Nu kan han snutta så länge han vill, utan att jag gråter av smärta.
Kotten går upp...
... och jag går ner. Sista vikten före förlossningen var på 92,6 kg. En vecka efter förlossningen var det 81, 8 - kotten med packning vägde alltså 10,8 kg! Nu väger jag 79 - ett par kilo till ned på ett par veckor. Det är fantastiskt vad snabbt det går. Men så har jag bra hjälp också! Kotten vägde 3990 gram när han föddes. Så gick han ner sina 10% första veckan, och var nere på 3600. MVC var lite oroliga och ville ha en ny vägning snabbt. Den 22 maj vägde han 3880 - han hade alltså tagit igen nästan 10% på en helg och lite till. I torsdags när vi var på BVC vägde han 4380 gram! Gunnel sa att om han hade gått upp hälften av det så hade det varit med beröm väl godkänt. Han hade alltså gått upp ett halvkilo på nio dagar! Inte konstigt att jag tycker att han äter slut på mig!
Att välja "religion"
Att få barn är som att välja en ny religion. Det finns massor av olika tekniker, metoder och läror att välja mellan. Man kan vara en nära förälder. Man kan gilla Anna Wahlgren. Man kan gilla Jesper Juul. Man är en Familjelivsmamma eller en Sjalbarnsmamma. Man har vagn eller inte, sjal eller kanske en BabyBjörn Bärsele. Och precis som i den nya andligheten så kan man också plocka de delar man gillar bäst själv. Kanske är man lite buddist, lite kristen och en touch av ateism. Så kan man också bära i sjal, mata med ersättning och kanske samsova bara ibland. Det var nog enklare förr, när man föddes in i statskyrkan och när BVC talade om precis hur man skulle göra: "Sova på mage, mata var fjärde timme och absolut inte mata för mycket. Och inte ta upp barnet när det skriker, hur skulle det se ut? Sova i samma säng - då kommer ju barnet aldrig att bli självständigt! Tygblöjor? Nä, varför det, när det finns så praktiska engångsblöjor!" Men inte fasen var det roligare! Det är ju så mysigt att ha en liten kotte i sängen, som bökar sig närmare när jag flyttat på mig för att ge honom rum och luft. Och att bära i sjal slår det mesta. En liten skrott som ligger varm och god innanför sjalen, säger bara pip då och då och är fullkomligt nöjd. Dagens tygblöjor är nästan bättre än engångsblöjorna, och dessutom ekonomiska. Att amma var fjärde timme - hur stod mammorna ut? Eller grät inte vi 70-talsungar alls? En dag hoppas jag att jag ska ha tid att publicera de fantastiska brev kottens mormor skrev till sin bästa vän, om min utveckling. Där kan man se hur det var att vara mamma på det tidiga 70-talet. Det är väldigt annorlunda!