Muminmamma

Hej och hå. Jag har fortfarande inte gått upp mer än kanske två kilo. Men kroppen har börjat omfördela sina resurser där den tycker att den mest behöver dem. Jag håller inte riktigt med om prioriteringarna.

Idag var jag och handlade kläder tillsammans med mina två klädänglar, Mallan och Cecilia. De var heroiska och försökte få mig att tycka att jag var jättefin i långa, lite klockade tunikor. Jag tyckte mest att jag såg spolformad ut, eller som Muminmamman, ungefär. Inte så smickrande, milt sagt.

Hur gick det till, undrar jag? Varför har plötsligt allt kroppsfett lagts på höfter och mage och min tidigare ganska markerade midja lagt sig under bysten? Det blir nog bättre när jag har en mage att klä på, och inte som nu, en oformlig, okänd kropp som inget vill sitta fast på. Utom fett. Det är nog bra för kotten, då kan den inte slå sig så lätt.

Det blev ett par mammabyxor, en lång grå kofta, en tröja och ett par strumpbyxor. Sen gav jag upp. Och Malin också. Cecilia hade sedan länge försvunnit...

Första MVC-besöket

Så var det då dags för första besöket på MVC. Det gav inte så mycket, tycker jag. Tog blodprov och urinprov och allt såg bra ut.

"Vi rekommenderar att man inte läser så mycket på Internet" sa hon också. "Då blir man bara så orolig..."

Jo, en sak var lite rolig. När det var dags för urinprov frågade hon inte ens om jag var kissnödig, det var bara "Gå in här och kissa i den här koppen." Jag misstänker att de flesta gravida kvinnor är kissnödiga konstant, så man behöver inte fråga.

Och NU är jag i vecka 13. Inte förra veckan. Nåja, det spelar ju mindre roll. Nästa vecka är det dags för NUPP-testet.

Kicki ringde

Kicki: "När kan vi ses? Jag är ledig den och den dagen."
Jag: "Nä, den dagen ska jag göra NUPP-test, så då kan jag inte."
Kicki: "Nupp...?"
Jag: "Ja, istället för fostervattensprov..."
Kicki: "Nääää! Är du GRAVID!!! Vad avundsjuk jag blir, jävla skit-Inger!!!"
Jag: "Tja, andra brukar säga grattis..."

Grisen

Ja, grisen. Jag är en gris och det blir kotte också. Vad innebär då det?

* Grisen är generös och naturlig och ser positivt på det mesta. Grisen tycker att livet är till för att man ska kunna njuta av det. För kineserna är en gris i familjen stor lycka. Enligt dem finns inget ärligare djur och inget annat djur som är berett att vara mer till lags. Den alltid lika populära, välinformerade och sällskapskära Grisen är den givna medelpunkten vid alla sammankomster.

* Grisar tror på sig själva, är sociala, pålitliga och otroligt målmedvetna. Grisar älskar fred och lugn. De hatar argumenteringar och försöker att lugna ned båda sidor för att få lugn. I deras liv skapar de djupa och livslånga förhållanden och vänskap. Grisar tycker om social samvaro och fester. De letar alltid efter lite skoj.

Alla tecknade bilder kommer såklart från http://minnert.blogspot.com

* När en gris väl har bestämt sig, finns det inget som kan ändra deras inställning. Innan de har bestämt sig har de lagt ner en ansenlig tid på att väga för och nackdelar. De vill definitivt undvika komplikationer. Problemet med detta är att de ibland därför missar tillfället för att det tar för lång tid att greppa det. Hur som helst tror grisar på mirakel och just därför händer dessa ofta. De är obotliga optimister. Lyckan ler mot en gris.

* Grisen litar på alla och tror på vad de säger. De är osjälviska och hjälper gärna andra. Trots detta är de intelligenta och kan ta vara på sig själva. Såra inte en gris för de kan bära på detta i många år. Även om de inte visar det så sårar man lätt en gris. De har svårt för att säga nej men önskar ofta att de hade gjort det.

Sms på kinesiska

På vägen till jobbet idag skrev jag ett fint litet sms som jag skickade till Lihui, Kunfeng och till Lanni. Jag skrev att jag ska få en liten gris nästa år. Ett sms kom snabbt tillbaka från Lanni, med gratulationer, och någon timme senare ringde min mobil.

Lihui, såklart. Hon hade fått ett konstigt sms från någon som säkert skojade med henne. Men... Det var ju från Sverige. Mystiskt! Då kom Kunfeng ångande: Har du sett! Det är från Inger!!! och så ringde hon. De grattade så mycket och sade "Tänk, mammagrisen ska få en liten gris!".

Det är BRA att vara född i Grisens år enligt den kinesiska kalendern. Då har man lycka och välgång och gott om mat. Sådetså!

Vecka 13

Jag har lånat lite text från olika siter som beskriver fostrets och mammans utveckling. www.niomanader.se skriver om den läskiga fasen och om den erfarna barnmorskan.

Vecka 13
Du: Mot slutet av tredje månaden har livmodern trängt upp ur bäckenet och in i bukhålan. En erfaren barnmorska kan kanske känna den precis ovanför blygdbenet, men det är inte ovanligt att det dröjer ännu ett tag innan den känns tydligt. Illamåendet, kräkningarna och tröttheten avtar normalt runt vecka 13 men du kan fortfarande känna mer eller mindre för vissa födoämnen. En del omföderskor kan känna av fostrets rörelser, men det är väldigt ovanligt.

Fostret: Alla organ har nu bildats och nu återstår finjusteringar. Fostret kan fortfarande inte överleva utanför livmodern då organen inte är mogna. Mognaden sker under resten av graviditeten. Nu ska ditt barn växa till sig för att klara livet utanför livmodern. Fostret kan öppna och stänga sin mun, suga och svälja, gäspa och sträcka på hela kroppen, kan även snurra runt. Fostret är ca 9 cm långt och väger ca 20-35 gram.

Bra att komma ihåg
I början av den här perioden hamnar du i något som jag kallar ”läskiga fasen”.
Antagligen har ditt illamående försvunnit helt, du mår plötsligt nästan som vanligt och tom svullnaden som du upplevde runt din mage/livmoder kan ha försvunnit spårlöst. Det är lite läskigt va? Ska man då bli orolig? Nä, egentligen inte – men det blir man ju ändå. Eller hur?

Det är så där det ska vara. Kroppen har nu anpassat sig efter dina nya hormonnivåer som graviditeten har orsaket och under ett par veckor, tills magen och de riktiga rörelserna kommer, kommer allt att ske på insidan.
Varje sekund sker något otroligt och häpnadsväckande inne i din livmoder – du kan bara inte se det. Men vänta...för lite senare i denna period kommer du att se att det är någon som bor därinne!

www.familjeliv.se säger följande
Vecka 13
Kroppen: Nu är gränsen för den andra trimestern och då är det rimligt att gå upp 300-400 gram/vecka. Nu brukar illamåendekänslorna och den värsta tröttheten avta. Vissa kan redan känna fosterrörelser, men det är ganska ovanligt. Det är svårt att urskilja fosterrörelser från vanligt bubbel i magen. När man ligger stilla i sängen kan det vara lättare, känner man ett litet sprattel en bit nedanför naveln och det inte åtföljs av något kurrande ljud är det mycket troligt att det är just fostret som rör sig.

Fostret: Benvävnad skapas och revben kan ses på ultraljud. Fostret kan öppna och stänga sin mun, suga och svälja, gäspa och sträcka på hela kroppen. Lungorna är färdiga och fostret börjar röra på bröstkorgen som om det andades, men syret kommer genom blodet. Att fostret tränar att andas i vatten är bra för lungorna, från samma ögonblick barnet kommer ut och navelsträngen klipps av så måste andningen fungera perfekt. Vattnet trycks ut ur lungorna precis vid förlossningsögonblicket och från att vara vattenvarelse börjar barnet andas luft genom munnen och näsan.

Den läskiga fasen

Nu är jag tydligen inne i det som kallas den läskiga fasen av graviditeten. Illamåendet och andra mystiska symptom har plötsligt upphört. Ingenting tyder på att man är gravid.

Tack och lov är jag inte speciellt orolig. Jag har inte varit så orolig alls, förutom den gången då en väninna berättade att hon hade haft en missed abortion och jag oroade mig hela natten. Sen mådde jag superilla dagen därpå och slutade oroa mig.

Nu känner jag livmodern strax ovanför blygdbenet, vilket enbart en "erfaren barnmorska" ska kunna göra i den vecka jag är i - 13 - så jag tror allt kommer att gå bra. Det enda som möjligen skulle kunna oroa mig är att jag blir jättestor. Om livmodern känns redan nu, menar jag. Men det löser sig, det också.

Vad som är jätteskönt är att den otroliga tröttheten börjar ge med sig. Nu orkar jag vara vaken till och med någon kvart efter klockan tio! Superskönt efter att ha gått och lagt mig vid halvnio i några veckor. Illamåendet börjar också ge vika, nu blir jag bara supertrött när jag inte äter regelbundet. Så jag försöker småäta frukt och nötter så mycket som möjligt, för att slippa vara en ragata. Fast Christian säger att jag är ganska snäll, och att om det inte blir värre kan vi skaffa fler barn. Haha.

Ett och ett halvt kilo har jag gått upp nu, på tolv-tretton veckor. Det låter rätt lagom.

I helgen kommer Mallanbrallan ner till Stockholm och ska shoppa med mig. Det behövs! Jag har inga kläder. Byxorna passar inte och jag har inga som helst tröjor och koftor. Shopping, here we come!

Vikt

Datum: 25 oktober
Vikt: 75,0
Skillnad från förra gången: +1,2 kg
Veckor gångna: knappt 12

NUPP-kub

Idag var jag och tog ett blodprov för NUPP-kub-testet. Jag var på Odenplans läkarhus. På vägen dit tog jag mig mitt livs första tunnbrödsrulle - både Nicke och Christian hävdar att korvmojjen på Odenplan har stans bästa såna. Nja. Jag ska nog hålla mig till korv med bröd.

Jag hade räknat med jättelång väntetid, men det var bara ett nummer före mig. Fick komma in på fem minuter. Hon var snäll, hon tog en liten nål eftersom hon bara skulle ha ett rör. Så stack hon, drog blod och satte en liten papperslapp på. Så fipplade hon med röret och så fick jag hålla i lappen - ja, ni kan rutinerna för blodprov.

När vi tog bort lappen för att se om det börjat blöda än, hade det inte ens kommit en droppe. Hon var jättenöjd och sa att det var ju bra att jag tog en liten nål! Jag cyklade hemåt, glad i hågen. När Christian kom hem fick han dra bort plåstret. Då såg det ut såhär i armvecket:

Jag får lätt blåmärken... Måste ha tagit i när jag cyklade hem. Eller bar ner cykeln i källaren.

Berätta på krogen

Vi var och åt med Nicke för någon vecka sen. Han skulle bjuda på middag som tack för att jag kollat på lägenhet åt honom. Pojkarna började såklart med en öl. Jag, som tycker att öl smakar illa, tog förstås ett glas vatten.

Nicke: "Åhå!!! Då vet du vad jag tänker fråga!"
Jag: "Äh, men jag gillar ju inte öl!"
Nicke: "Aha. Jaja..."
Jag: "Men du kan ju fråga ändå? Vad var det du ville fråga om?" *ler ljuvt*
Vi fick båda övertyga honom om att han skulle fråga, och till slut sa han, bara för att få tyst på oss
"Är du gravid?"

Sen blev det stora kramar.

Pysslig

Jag är väldigt pysslig. Man blir det när man är hemmafru, tror jag. Eller så är det bara jag. Matpysslig, alltså.

Så funderar jag hela tiden på vad vi kan göra för nåt skoj som vi kan ge till kotte när h*n är stor. Jag fick ju en slånbärslikörsflaska märkt "Oktober 1971" av mina föräldrar när jag fyllde 21. Och jag är född i december 1971.

Jag misstänker att kvittenmarmeladen jag just kokat inte kommer att hålla sig till maj 2028, så jag försöker hitta på nåt annat. Troligen funkar inte cidern vi gör heller. Och inte ska vi göra calvados av den, så jag funderar vidare. Kanske lite nyponsherry? Jag fick ett bra recept idag:

2,5 l knappt mogna nypon
3 l vatten
1,5 kg socker

Ansa nyponen, men inte för mycket. De naturliga jästsvamparna finns på skalen och i fnsaet, så skölj inte. Lägg nyponen i en kruka, ett saltglaserat höganäskrus är perfekt för ändamålet. Koka en sockerlag och låt den kallna. Häll den sedan över nyponen. Täck kruset med ett fat.

Redan nästa dag har nyponen flutit upp till ytan. Jäsningen är igång. Nu vidtar det magiska. Rör om i kruset en gång om dagen och lägg sedan tillbaka locket. När alla nypon sjunkit till botten är jäsningen klar. Då är det dags att tappa vinet på flaskor, utan att få med bottensatsen.

Sedan är det bara att vänta medan vinet klarnar och mognar i smak. Ju längre tid desto bättre. Efter 5 år är sherryn perfekt (enligt boken).

Tja, fem eller 25 år, spelar det någon roll?

Även du...

Jomen, även jag. Även jag har bestämt mig för att redovisa mitt liv på nätet. Men inte främst mitt liv, utan det nya lilla livet som nu valt att växa i mig. I elva veckor har det hållit på att växa och nu säger alla sajter som vet att det är ungefär 2,5 cm långt. Eller stort. Tänka sig.

Jag har knappt gått upp något alls i vikt, bara ca 4-5 hekto. Dock har dessa hekton, eller iallafall delar av dem, valt att sätta sig på lillfingrarna. Det innebär att jag inte får på mig mina ringar längre. Vigselringen är ganska stor, så den går, men de andra fick tji. Nåja, så länge byxor och tröjor sitter någorlunda får man väl vara ganska glad?

Annars mår jag väl ganska bra. Illamående ibland, men har sluppit springa och spy. Blodsockret rasar snabbt och jag vill gärna äta varannan timme. Inga mystiska matbegär, även om glass och andra sötsaker såklart är väldigt gott... Vill gärna ha fräsch mat, sallader och liknande. Helst inga kladdiga såser.

Jag fick en bild.

Christian trodde att jag fått spel häromdagen när jag glatt slevade i mig kall spagetti. Han blev nog besviken när jag sa att jag alltid älskat att äta det.

Storken ska komma i mitten på maj, säger de som vet. Själv hoppas jag mest på att lägenhetsstorken kommer först. Det vore rätt trevligt. Men, trångboddhetsexperten säger "Barn får plats i ettor, det är föräldrarna det är jobbigt för." och det får man väl tro på.

Vikt

Datum: 14 oktober
Vikt: 73,8
Skillnad från förra gången: +0,2 kg
Veckor gångna: nästan 10

Vikt

Datum: 8 oktober
Vikt: 73,6
Skillnad från förra gången: +0,4 kg
Veckor gångna: 9 fulla

Arkiv

Kategorier